I Berlin är alla böcker på svenska..

Vad ska man säga?
Du travar omkring i ett Ikea-varuhus i utkanten av Berlin och du undersöker bokhyllorna.
Ja, alltså själva innehållet och inte det som du sedan skulle ha misslyckats med att skruva ihop.

Det regnar ute.
Det är lördag.
Bara det.
Du har ätit din normalstora portion med köttbullar i serveringen och du skäms lite över detta, du känner dig som en artonåring au pair med hemlängtan, minus hemlängtan.
Ja, till och med din portion köttbullar är normalstor.
Du är författare. Kallar dig för det numera.
Vad ska man säga..
Du har magsår och en roman att följa upp, du tar varje chans att resa dig från skrivbordet och, ja, låt oss säga koka en kopp te, diska en tallrik, äta en frukt, stretcha lårmusklen, kissa, borsta tänderna..

Men en regning lördag sätter du ner foten, säger högt och tydligt till din spegelbild:
Nej, om man skulle ta och hitta på något idag, det är ju ändå lördag!

Du tar bussen till IKEA och sedan står du där framför en Billy-bokhylla och stryker insidan av handflatan mjukt och intresserat mot hakspetsen, hummar något ohörbart.
Som när du berömde den där avskyvärda litterära konsten hos en vän.
Du vet vad du betyder.
Antingen har du väldigt mycket tid eller så är du väldigt ensam.
Du står någonstans mitt emellan.
"Har åtminstone valt det själv" tänker du.

Stående framför bokhyllorna inser du att alla prydnadsböcker är på svenska.
"Någon på IKEA i Berlin har fått ett jävligt bra pris på Agneta Klingspors bok Framkallning"


Författaren tror GIVETVIS att dessa tusentals böcker ligger tummade och lästa på tyska nattduksbord.
Med all rätt.
Ett visst mått av självbedrägeri är varje författares rättighet.

Ingen ska behöva göra som den stackars poeten vars diktsamling sålde noll.
Han som använde de tunna böckerna som isolering i sommarstugan och sedan tvingades leva inuti sitt misslyckande.
Bokstavligen.

Du går mot kassan, betalar för dina värmeljus och snor med dig en sån där blå kasse, dom är ju så bra att ha tvätten i.
Väl hemma sätter du dig en stund framför datorn.
Sedan reser du dig och kokar te.
Du tänker på att allt detta slit, all jävla ågren, mycket väl kan sluta med ett par tusen olästa exemplar på ett IKEA-varuhus i utkanten av Berlin.
Vad ska man säga?

Du skriver ändå. Och hoppas.
Det är väl allt du kan göra.

Nej, det här är inget liv.. Det är ett sorgligt substitut..

RSS 2.0