För att..

Klockan är 01:52.
Det har nyss blivit fredag igen och jag antar att majoriteten av er som läser har planerat en härlig utekväll med rikligt intag av alkohol kombinerat med aningen för lite föda och för lite sömn..
För er som inte har fyllt 18 så kommer kvällen förmodligen bestå av en ryggsäck fylld med öl och ni kommer vara en liten klunga som med raska kliv och nervösa blickar över axeln kommer att bege er till en bostad någonstans mitt ute i ingenstans.

För er som har åldern inne och bestämt sig för att gå ut på krogen kommer att inleda kvällen sittandes i en skinnsoffa med ett glas som har ett innehåll som påminner om högaktivt radioaktivt avfall till färgen och som smakar ungefär lika gott som en spark i skrevet är skönt.

Sen finns det väl ni andra människor, den gruppen individer som inte ska dricka denna fredagkväll, som istället ska samla sig, ha lite "me-time" eller bara rent allmänt ta avstånd från allt med alkohol.
Kanske ska ni sitta hemma med familjen och se på ännu ett avsnitt av BingoLotto, Postkodsmiljonärerna eller Animal Planets best-seller Meerkat Manor Season, kanske ska ni vara barnvakt, sova, jobba, filosofera, åka bil, åka tåg.
Det finns ju en hel del konkreta alternativ till varför man inte ska dricka alkohol just idag.
Jag har inte bestämt mig ännu. Jag är inte direkt en man av planering om man kan uttrycka sig så.
Vad säger jag? Klart som fan jag kan uttrycka mig så, det är ju fortfarande min blogg.
Mina formuleringar behöver ju inte alltid vara helt korrekta. Jag är ju trots allt inte korrekt själv.
Snarare är jag ett offer för korruption och då är jag alltså korrumperat(d?)
Äsch, skitsamma..

Varför är just fredag dagen då man förtär alkohol som flugor i smöret på någon annans kalas?
Ni behöver inte svara, jag tror inte ens jag bryr mig.
Mänskligheten kommer aldrig sluta dricka alkohol, det kommer aldrig bli nolltolerans på substansen och även om det mot förmodan skulle ske så kommer iallafall aldrig jag få uppleva detta.
Alkohol är för mig inga problem, man får gärna dricka alkohol och ja, bli stupfull, men man kan aldrig, aldrig använda frasen "Jag var full" när något har gått åt helvete.
Kör du bil full, krockar och skadar någon oskyldig person så står man för det.
Slår du någon i onyktert tillstånd så står man för det.
Kommer du för tidigt vid samlag.. nej, det där var inte ens relevant, glöm det.
Vad jag försöker säga är att alkohol inte är något slags alibi. Inte i någon form.
Inte när det gäller bilkörning, inte när det gäller otrohet. Aldrig.
"Ja älskling, jag låg med den blonda tjejen med piercing både här och där men.. Kom igen, jag menar, jag var full, vem som helst gör misstag"
Spare me.. Cheeeese..

Jag är inte heller emot droger, tvärtom, jag kan störa mig rejält på personer som argumenterar mot droger av olika slag när dom själva dricker alkoholhaltiga drycker eller nyttjar tobak.
En person får mer än gärna delge mig dennes åsikt och jag är inte den som står och predikar om att det är bra med droger. Verkligen inte. Jag vet hur puckat det är och det vet ni också så det behöver jag ju inte ens upplysa er om.
Den som försöker få någon att sluta med droger eller ändra uppfattning om ämnet med argumentet "Det är inte bra" spottar i motvind och pratar för döva öron.
När jag var fem år gammal så visste jag att droger inte var något bra och jag antar att det är så för många andra också, det är ju ingen jävla nyhet jag stoppar rakt i ansiktet på er.
(Som jag skrev tidigare, man har ju blivit hjärntvättad med propaganda mot droger sen barnsben)

Hade en diskussion med en person en gång. Tyvärr så har jag den inte sparad på datorn så detta kommer vara taget ur minnet.

Det började med att tjejen ifråga inledde med att säga att hon hatar folk som har prövat droger.
Jag kände till det faktum att en av hennes bättre kompisar hade prövat och därför valde jag att ge henne svaret
"Du ska nog inte döma för mycket innan du vet vad dina vänner egentligen håller på med."

Detta var starten på en het diskussion och det slutade med att jag blev förbannad.
Nu kommer det bli riktigt svårt för mig att få er att förstå varför bägaren till sist rann över och det är jävligt synd faktiskt.

Den största kuggen i hjulet, det som spelade mest roll var det faktum att hennes argument verkligen S-Ö-G!
Jag är inte den som klankar ner på folks språkliga begåvning i vanliga fall men det här var verkligen sorgligt.
Hon hävdade att droger var skit.
"Åh nej, du skämtar ju verkligen inte.. Har du källor på detta eller" var väl ungefär det jag ville säga.
Sedan förlöpte samtalet från att ha varit en diskussion om olika åsikter  till att bli smutskastning i dess renaste form.
När hon sa att hon aldrig skulle kunna pröva droger sa jag emot henne.
Orsaken till att jag sa ifrån följer här:

En drog är en substans.
Droger brukar vanligen förädlas utanför kroppen, för att vid intagande avge önskad verkan på olika kroppsfunktioner.
I dagligt tal avses med droger olika rusmedel med psykoaktiv verkan - något som ändrar sinnestillståndet utan att ta omvägen via sinnena - framför allt narkotika men även kaffe, olika tobaksprodukter och alkohol.

Personen ifråga rökte.
Personen ifråga drack alkohol.
Personen hade med all säkerhet druckit kaffe någon gång.
Personen ifråga hade alltså varit under inflytande av olika droger.

Ja, jag kanske är petig, ja, jag må vara jävligt envis. Men rätt ska vara rätt.
Hon får uppfatta det hela på sitt sätt, precis som alla andra, och jag får göra det på mitt sätt.

Sen använde hon även argumentet att tobak och alkohol är socialt accepterat.
Och ja, det kan man säga att det är, men bara till en viss gräns.
Och gränsen går vid 18 års ålder. Det finns ju en anledning till att det är en åldersgräns på tobak och alkohol.
Då fick jag det (förlåt mig) sämsta, verkligen sämsta, argumentet kastat i ansiktet:
"Men du dricker ju och du är ju under 18"

Jaha? Och som du kanske har märkt så är det inte jag som sitter och argumenterar emot alla sorters droger och argumenten är i sin tur dränkta i dubbelmoralens bitterljuva doft.

Ja, jag har druckit innan den lagliga åldern.
Detsamma gällde den här personen.
Men jag vet inte, för att hon var just 18 år gammal när diskussionen ägde rum så kanske hon ansåg att hennes argument och hennes åsikter var höjda över mina likt flygplanen över molnen.
Ibland är människor verkligen konstiga. Verkligheten likaså.


Det blev ett långt inlägg natten till ära.
Jag ska upp tidigt, frågan är om det ens är värt att lägga sig. Funderar på att ta en välbehövlig dusch.
Bussen in till göteborg går strax efter klockan 8 imorgon och jag ska in för att möta en person vid namn Hanna.
Kommer bli riktigt trevligt.

Och ja, jag fick förslaget att skriva om kvinnor innan detta inlägget skapades.
Jag kanske klarar mig, kanske inte..

Tills vidare, kom ihåg:
quid pro quo

Två kilometer

Gick en två kilometer lång promenad tidigare idag.
Jag började vid busshållplatsen som är belägen ungefär hundra meter ifrån skylten där det står "Centrum" på.
"Vilket centrum?" frågar jag mig själv ständigt.
Dit skylten pekar ligger ICA, posten, två frisörer, solduschar, banken, veterinärstationen och åt andra hållet har vi statoil och en kombination av "bar-pizzeria-och-typ-korvkiosk".

Förvisso så betyder ordet "centrum" mittpunkt, kärna och en mängd andra liknande saker men det klingar ändå fel i mina öron.
Jag är väl för van vid Göteborgs burdusa vimmel.

I vilket fall så gick jag den här promenaden, jag var alldeles för lättklädd vad gällande dagens (årstidens) temperatur.
Jag gillar inte att behöva ta på mig en jacka när jag går ut - bara det kanske säger en hel del om vilken årstid jag gillar bäst.
I för stora byxor, en hood-tröja och med en frisyr som får ett elchockat får att se ut som en fjutt i jämförelse så tog jag mig an uppförsbackar, nedförsbackar och alldeles för många hundgalna pensionärer som jag lyckas charma på min väg genom platsen där jag har växt upp till den jag är idag.
När jag nådde min gamla skola så möttes jag av barn som var ute och lekte i höstvädret.
Några sparkade boll, nån annan satt och grävde i sin ensamhet, ytterligare några lekte jage och en kille stod och grävde upp lera ur gräsmattan som han sedan kastade på ett bollplank som jag för några år sedan hjälpte till att bygga upp. Bredvid den här pojken stod en liten flicka, säkerligen hans lillasyster, och bevittnade hela proceduren.
Är förövrigt lite imponerad över att detta bollplank har fått stå intakt i såpass många år.

Det blev som en helhet när jag stod en kort, kort stund och betraktade allt uppifrån vägen.
Jag ställde mig själv frågan "Vem var jag när jag var i deras ålder?"
Nu menar jag inte att kategorisera till den grad att jag bara var en kille som spelade fotboll.
Nej, jag gjorde ju allt det där som dom tillsammans gjorde.
Kanske inte på samma gång men ni förstår ju vart jag försöker komma.
Nu säger jag inte att jag inte försökte, det skedde säkert någon gång att jag försökte spela fotboll samtidigt som vi lekte pussjage och kastade lera på varandra..
Uttrycket "killar kan inte göra flera saker samtidigt" växer nog bara till med åren.
Numera är det ju egentligen bara en jävligt dålig ursäkt för att slippa prata i telefon samtidigt som man sitter framför datorn och ni tjejer är bara jävligt avundsjuka på att ni inte kom på detta först.
"Hah, ni är killar, ni kan ju inte göra flera saker samtidigt"
Nej, men lider vi? Ni kan ju stå där och byta däck på bilen samtidigt som ni lagar till en god middag och pratar i telefon med din väninna om det senaste skvallret så kan ju vi göra samma saker fast under lite längre utsträckning.
(Det är så svårt att göra liknelser av den här sorten utan att bli anklagad för att vara ett svin)

Nej, vem var jag egentligen..
Det jag tänkte mest på var killen som stod och kastade lera på bollplanket.
Nu i efterhand funderar jag på vad som hade hänt om jag hade sagt till honom att lägga av med det där och leka med dom andra barnen istället. Han såg tämligen oroad ut när han märkte att jag stod och betraktade företeelsen men ändock så sa jag inget.
Man lär sig av sina misstag, sen finns det ju tyvärr för många olika sätt att lära sig på också.
Han kanske har stenhårda "fundamentalistföräldrar" som tycker barn-aga är ett extraordinärt sätt att fostra sina barn på.
Om så nu är fallet och dessa föräldrar får reda på att deras son har, jag vet inte.. hur skulle dom uttrycka sig..?
Dom kanske skulle sagt att han har "saboterat allmän egendom" och sedan blivit bestraffad därefter, då hade jag kanske gjort honom en tjänst om jag bara hade sagt "Grabben, sluta kasta lera på bollplanket och gör något annat istället".
Nu gjorde jag ju alltså inte detta och då får jag väl hålla tummarna för att han inte har så överdrivet känslokalla föräldrar som slår honom över lite lera.
Det är ju så jävla dumt att göra en höna av en fjäder.

Nu gick jag ifrån det egentliga ämnet men det spelar inte så stor roll.
Jag kom bara att tänka på hur det var när man var liten, även om mycket av det vardagliga som hände då är bortglömt och förtappat.
Två kilometer framkallade en hel del tankar och funderingar.
Vem är jag idag?


Du blev någon sorts symbol

Nu är det dags för mig att gå vidare. Det är dags för mig att ta ett steg i rätt riktning i utvecklingen.
Dags att bita i det sura äpplet, inse fakta och helt enkelt bara gilla läget.

Dags att ta farväl av varma kvällar, solnedgångar vid havet, salta bad, sommarflirter, festivaler, isglass och allt vad vattenpipa i de olika städernas parker heter.
Inga mer kalla öl på stranden, inga mer spontanta turer som leder överallt men ändå ingenstans.
Dags att släppa taget om allt detta. För den här gången.

Sommaren är förbi.
För mig betyder det även att euforiska "carpe diem"-moments kommer att bli allt mer sällsynta.
Iallafall för ett tag.

Nu må jag låta hur jävla bitter, cynisk och låg som helst och ni får tycka det för jag kunde inte bry mig mindre.
You go and carpe fucking diem under vinterhalvåret så fortsätter jag med mitt nästintill melankoliska sinnestillstånd.
Jag är egenligen rätt glad av mig. Jag är fortfarande glad men jag ser inte charmen i att stiga upp tidigt på morgonen när man inte vet hurvida man har dragit upp persiennerna eller inte då det inte går att utskilja någon skillnad.
Uppe - nere - nere - uppe?

Hösten är här och precis som varje år så känns det som om hösten är här för att stanna.
Kanske för att den är just det. Ända tills våren tar fart och allting så sakterliga börjar grönska igen.


Det ringer. Tänker för mig själv  att  "jag svarar inte".
Inne på fjärde signalen.
Femte.
Telefonen lyser framför mig och dess monotoma signal upprepas, gång på gång.
Sjätte signalen.
"Okej, telefonjävel. Du vinner, jag tänker trycka på knappen med den gröna luren endast för att ingen annan i den här familjen ids göra det"

"Ja, det är Peter"
I samma ögonblick svarar pappa.
Ödets ironi kanske.
Dock så tyckte min storebror att det var en helgrym idé att snacka tre stycken samtidigt.
Jag höll inte med och la på efter ett halvhjärtat "jag älskar er.. typ.."

Varför jag inte tänkte svara från början?
Jag såg att det just var min bror som ringde.

Så lätt att bli del av allt det svarta här. Denna rundgång av hopplöshet
Det är så riskfritt, det är så elegant.
Att vara cynisk.. Att vara tung blasé.

Beslutsångest

Ni känner ingen känslan så väl.
Den där känslan som kan vända allt ut och in, som gör dig illamående, som får dig att vilja spy.
Givetvis beroende på vilken omfattning beslutet i fråga har, men fortfarande, känslan är inte direkt något man vill hänga i granen precis.
Och om man nu mot förmodan skulle vilja hänga den i granen då får man nog gå under inflytande av LSD då känslor är abstrakta..
På min gran hade känslan iallafall hamnat väldigt långt ner.. Om den nu skulle hänga där vill säga.

Beslutsångest
Decision Agony (är ledig idag, måste ju hålla hjärnan i trim)

Det finns särskilt en grej jag har beslutsångest över, som ständigt återkommer.
Jag vet inte.. Jag kanske är dum i huvudet som ens tänker på detta men ni som har läst mina blogginlägg vet ju att jag inte är riktigt hundra, vattnet kokar inte riktigt, jag har inte alla indianer i kanoten, inte alla popcorn i skålen, vattnet bubblar men fisken är död, hjulet snurrar men hamstern är död, hissen går inte hela vägen upp, lyset är tänt men ingen är hemma, ja, ni förstår ju..
Det står väl inte riktigt helt rätt till där inne.

Tänk er detta scenario:

Klockan är 15:32 på en onsdageftermiddag. Solen skiner, du är ledig.
Du går in på ett café. Går fram till kassörskan, ni ler och kommenterar vädret, sedan beställer du en Caffé Latte med vaniljsmak. Caffé Latte är ju såå inne just nu.
På bordet framför dig har du dagens tidning, samma saker som hände igår har hänt idag fast på andra platser runt om i världen.
Halvvägs genom din Caffé Latte blickar du upp mot kaffebaren och ser nybakade muffins.
Det kurrar till i kistan och du bestämmer dig för att köpa en muffin att avnjuta till kaffet.

Det är trångt mellan borden. Mitt emot varje bord står en stol och på andra sidan är det en lång typ av skinnsoffa som löper genom lokalen och täcker upp ytterligare fem stycken bord.
Du sitter ju givetvis i skinnsoffan, din bekväma jävel.
Du reser dig upp för att gå och köpa en muffin.
Till vänster om dig sitter det ett nyblivet föräldrapar med en barnvagn och fyra kilo plastleksaker hängande ovanför den nyfödda bajsmaskinen.
Till höger om dig sitter en snygg tjej med halvlångt, brunt hår, med fina ögon och lagom stora bröst.
Här kanske ni tror att beslutsångesten skulle komma in i mitt fall?
Verkligen inte, jag hade utan tvekan valt att gå förbi barnfamiljen, vänster är ju närmare mina muffins....

Den verkliga beslutsångesten kommer när man verkligen ska gå förbi bordet.
Ni kanske har hört uttrycket "vänd andra kinden till"?
Detta handlar mer om "vänd VILKEN sida till?"
Det är ju trångt mellan borden så du kan inte gå normalt förbi utan måste vända dig åt ett eller annat håll för att komma förbi.
Vilken del ska man välja till?
Skrev eller rumpa?
Rumpa eller skrev?

Detta gäckar mig ständigt.
Det brukar bli så att om jag ska tillbaka till platsen där jag kom ifrån så går jag först med skrevet till och så får rumpan spela sin roll på vägen tillbaka.
Sen om folk vill se mina kalsonger när dom avnjuter sitt eftermiddagskaffe över dagens skvaller, ja, det skiter jag nog ganska rejält i.

Elegi

Lever man för vad man vill för stunden så gör man åtminstonde som man vill vid ett tillfälle.
Då har man iallafall gjort ett val.



En illusion av verkligheten

Blir ytterligare ett inlägg inatt, jag vet att ni står ut.
Ska fatta mig kort. Iallafall försöka.
Jag tenderar ju att.. Just ja. Kort var det.

En illusion av verkligheten pryder bloggens framsida.
Det kanske man kan säga att jag ser min blogg som.
En liten tillflykt från verkligheten.
Som en liten koja man kröp in i som barn och sedan försvann man timmar och åter timmar in i drömmarnas värld.
Bloggen är en av mina flykter från verkligheten.
(Oj, det där lät verkligen inte bra. Förlåt mamma, det är inte som det låter)
Ja, mamma läser faktiskt min blogg, är rätt imponerad att hon hittade hit.

Jag knackar på bloggens lilla dörr, kryper in och förvandlar tankar, funderingar och händelser till texter.
Långt ifrån alla publiceras. Nej, det är bara några få som publiceras.
Detta beror inte på att jag tycker några av texterna är bättre än andra, nej, I´ve got some real good shit som fortfarande är kvar i utkastet.
Det är bara så enkelt att jag inte alltid känner för att publicera.

Så, sammanfattning.
Jag kommer in i bloggens värld, stannar ett slag, låter tiden passera.
Efter ett tag knackar verkligheten på mig axeln och säger
"Ska vi leka tafatt?"

John Blund förlorade maktkampen

Just nu hör jag vinden blåsa utanför mitt fönster.
Hör hur dess omilda behandling av trädkronorna, hur den stundtals avtar för att sedan fortsätta med sin lek.
Jag hör svaga ljud från mina högtalare, en relativt lugn låt spelas.
Jag känner hur John Blund försöker få mig att sova, resa mig ifrån skärmens distinkta ljus och lägga mig i min mjuka, sköna säng.
Men nej, icke sa nicke och tji fick du, jävla John Blund, för här sitter jag kvar.
Mot din vilja.
Sug på den smällkaramellen!

Varför skriver jag ens?
Vad driver mig?
Svaret på den frågan vet jag inte ens själv så jag låter det bli osagt.

Jag känner mig stor samtidigt som jag känner mig så jävla liten.
I skrivandets stund så är det 213 dagar, 22 timmar, 31 minuter och 46 sekunder kvar tills jag fyller arton.
Natten innan kommer jag fortfarande vara ung, oerfaren och generellt sett liten.
Sen, inom loppet av några få timmar, minuter och sekunder så kommer jag förvandlas från denna unga, oerfarna och lilla killen till en vuxen individ.
En vuxen individ..
Har frågat mig detta förr - vad är det egentligen som avgör att man är vuxen?
Är det inte som så att man inte är äldre än vad man känner sig?
Jag kommer alltid ha glimten i ögat. Kommer alltid, med en viss mån av självrespekt, att ta livet med en klackspark.
Jag känner mig inte vuxen och jag tvivlar starkt på att den känslan kommer förändras över en natt.
Och om man nu är så gammal eller ung som man känner sig då kommer jag aldrig växa upp.
Skrämmande eller lugnande?
Jag har ingen jävla aning.

Jag har alltid haft en längtan härifrån.
Längtat någon annanstans där bussarna går oftare än bara då och då.
Där folk faktiskt brinner för något och där livet är något mer än bara något som pågår.
Helst dit där inte alla känner till alla, där inte alla känner till dina spöken i garderboben.
Ett landskap sargat av individualister, längtan till morgondagen.
En rastlös längtan att komma vidare bort är vad jag har.

En vän sa en gång:
"Jag hoppas att du någon gång får stå och se tillbaka på dina val utan ånger"

En annan vän sa precis:
"Jag har precis hittat din dubbelgångare, seriöst, han ser precis ut som dig"

Fina kontraster, eller hur?

Detta var lite av mina funderingar en natt i oktober.
Vinden har inte avtagit ännu och det är samma låt som går på repeat i högtalarna.

Rise Against - Hero of War
Enjoy.


Blondinbella.. Igen..

"Jag gick efter min egna innelista idag och köpte
lite chokladpraliner från ett konditori eftersom
Nils, min pojkvän har namnsdag idag! ..
Fast  han fick dela alla med mig, det är inte mer
än rättvist. Nåja, nu har jag precis kommit upp
från badet, har skrubbat mig, lagt ansiktsmask
och smörjt in mig. Strax ska jag lägga mig i
sängen och skriva ner lite tankar och åsikter
som jag vill få fram i tv-programmet imorgon.
Har en intervju imorgon också med en finsk
tidning, roligt! God natt, sov så gott."


Jag sitter här och ser ut som ett jävla frågetecken.
Jag ser säkerligen ut som en "humpa-dumpa-feauterd-tjej" som har solat för mycket solarium.

Jag förstår inte.
Det är bortom all logik.

Hur fan kan 300.000 personer frivilligt vilja läsa sådan smörja?

BlondinBella är 2000-talets Barbie

Hade sanslöst dålig fantasi häromnatten när det väl kom till det yttre.
Däremot hade jag en jävla massa idéer om vad jag ville skriva om.
Bloggning är en färskvara.
Det som kommer upp en dag och bara låter så JÄVLA bra när man tänker det för sig själv låter uruselt och är inte ens korrekt formulerat när man dagen efter tänker tillbaka.

 

Här kommer den ENDA blogg jag faktiskt läser utan att behöva bli spammad med länkar i 20 minuter.

http://mickesirritationsmoment.blogg.se/
Varma rekomendationer från min sida till den här killen.

I vilket fall, både han och jag skriver bra.
Oj, kom den lite smått självgoda mannen med en apa på sin axel fram i mig precis?
Nej, men pojken kanske.
I vilket fall, jag och Micke delar ett par intressen.
Och om det inte är bloggning, vad är det då?
Det ska jag berätta.
Förakt mot BlondinBella.
Dom flesta vet vem hon är. Och dom som inte vet det får väl helt enkelt grunda uppfattningen om henne på det jag kommer skriva här nedanför.

Så, vad har jag egentligen emot Isabella Löwengrip?
Egentligen ingenting.
Inget förutom det faktum att hon drar in oerhört stora summor på att blogga om absolut INGENTING.

Hon invigde sin nya päls häromdagen.
Helt otroligt, vilken jävla nyhet.
"Göm pälsen Bella, göm pälsen!"
Ja, för helvete, göm DIG i den.

Jag kommer att fatta mig kort då jag egentligen inte alls vill nyttja personangrepp, hon hjälper säkerligen flera ungdomar (tjejer, givetvis) i åldern 10-14 som bara vill "vara en av alla dom som läser BlondinBellas blogg" med deras allvarliga problem.
För vem vet egentligen bäst om vad man gör när mascaran rinner? Jo, Bella Löwengrip.
Och vem vet vad som är mest inne av Linda Rosing och Lovisa Burfitt? Jo Bella Löwengrip.
Sen vet ni ju antagligen vem som.. Ja, ni förstår ju grejen.
Jag tror att BlondinBella är 2000-talets barbie. Finns det ingen Ken?
Och 2000-talets barbie är hon inte för att många köper henne.
Nej, jag tvivlar faktiskt på att Bella säljer sex. Men någon borde förstå min liknelse.

Här följer ett utdrag ur hennes senaste inlägg:

"Nu sitter Maria och jag på X2000-tåget. Det är faktiskt riktigt mysigt. Vi har tagit fram varsin dator, köpt massor av tidningar, läsk och en stor påse naturgodis. Mitt emot oss sitter Daniel Pool som är chefredaktör för tidningen Expo..."

Efter denna lilla text samt en hel del annan irrelevant fakta som man proppas full med på textens resa, fråga mig inte hur, det är väl någon slags bonus.
I vilket fall, efter denna text så följer det en bild.
Man ser bildens vinkel - och man förstår att bilden är tagen snett åt höger ur fotografens synvinkel.

På bilder ser man två blonda tjejer som ser ungefär lika gamla ut.
Så hur ska jag identifiera Bella?
Ahfan. Pälsen. Tack Bella, nu förstår jag ju, pälsen är en identitetshandling.....

Under bilden har hon skrivit att Daniel Pool har tagit bilden.
Varför? Vem som helst med förmågan att tänka logiskt borde ju förstå det.
Okej, glöm vad jag sa.
Kom precis på att dom 300.000 läsare hon har på sin blogg varje vecka måste vara totalt mediokra offer då dom fortsätter komma tillbaka till hennes blogg.

Om någon som läser Bellas blogg regelbundet (notera regelbundet!) råkar se detta inlägg.
Snälla, svara mig.. Varför läser man den?

Jag har redan övervägt det faktum att 300.000 personer i veckan bara råkar hamna på hennes blogg men jag känner att den teorin inte riktigt håller i längden.

Kritik. Visst är man inställd på sådan. Både positiv och negativ.
Vill bara påpeka att jag inte är avundsjuk på Bella, inte någonstans.
Det är ju kul när det går bra för andra - men jag skulle bra gärna vilja veta varför det råkar gå bra för just henne.
Och jag tvivlar på att Bella själv bryr sig om vad jag tycker om hennes blogg så därför är ju sådana kommentarer också överflödiga.
Och om hon har något att säga till om bloggen så kan jag ju nästan skryta med att "sveriges största" bloggare har lagt ner tid på min lilla samling.
Tror egentligen inte att Bella ska få den största dängan av det hela.
Det är ju trots allt inte hon som gör hennes blogg till sveriges mest lästa.


 

Det kan komma mer angående detta.
Jag och Micke har diskuterat om att snacka ihop oss lite.
Väldigt spännande.

Men nu ska jag gå och ta på mig mina tighta gråa byxor som bara matchar sååå bra till min tighta, vita, urringade t-shirt från Björn Borg och sen ska jag och mina väninnor gå ut och "power-walka".
Bättra på pudret lite, man vet ju aldrig om någon tittar.
Ett sprut av min senaste parfym från Dior och sen är man ju bara såå.. Top Notch!
Så heter det!

Där satt den!


RSS 2.0