Två kilometer

Gick en två kilometer lång promenad tidigare idag.
Jag började vid busshållplatsen som är belägen ungefär hundra meter ifrån skylten där det står "Centrum" på.
"Vilket centrum?" frågar jag mig själv ständigt.
Dit skylten pekar ligger ICA, posten, två frisörer, solduschar, banken, veterinärstationen och åt andra hållet har vi statoil och en kombination av "bar-pizzeria-och-typ-korvkiosk".

Förvisso så betyder ordet "centrum" mittpunkt, kärna och en mängd andra liknande saker men det klingar ändå fel i mina öron.
Jag är väl för van vid Göteborgs burdusa vimmel.

I vilket fall så gick jag den här promenaden, jag var alldeles för lättklädd vad gällande dagens (årstidens) temperatur.
Jag gillar inte att behöva ta på mig en jacka när jag går ut - bara det kanske säger en hel del om vilken årstid jag gillar bäst.
I för stora byxor, en hood-tröja och med en frisyr som får ett elchockat får att se ut som en fjutt i jämförelse så tog jag mig an uppförsbackar, nedförsbackar och alldeles för många hundgalna pensionärer som jag lyckas charma på min väg genom platsen där jag har växt upp till den jag är idag.
När jag nådde min gamla skola så möttes jag av barn som var ute och lekte i höstvädret.
Några sparkade boll, nån annan satt och grävde i sin ensamhet, ytterligare några lekte jage och en kille stod och grävde upp lera ur gräsmattan som han sedan kastade på ett bollplank som jag för några år sedan hjälpte till att bygga upp. Bredvid den här pojken stod en liten flicka, säkerligen hans lillasyster, och bevittnade hela proceduren.
Är förövrigt lite imponerad över att detta bollplank har fått stå intakt i såpass många år.

Det blev som en helhet när jag stod en kort, kort stund och betraktade allt uppifrån vägen.
Jag ställde mig själv frågan "Vem var jag när jag var i deras ålder?"
Nu menar jag inte att kategorisera till den grad att jag bara var en kille som spelade fotboll.
Nej, jag gjorde ju allt det där som dom tillsammans gjorde.
Kanske inte på samma gång men ni förstår ju vart jag försöker komma.
Nu säger jag inte att jag inte försökte, det skedde säkert någon gång att jag försökte spela fotboll samtidigt som vi lekte pussjage och kastade lera på varandra..
Uttrycket "killar kan inte göra flera saker samtidigt" växer nog bara till med åren.
Numera är det ju egentligen bara en jävligt dålig ursäkt för att slippa prata i telefon samtidigt som man sitter framför datorn och ni tjejer är bara jävligt avundsjuka på att ni inte kom på detta först.
"Hah, ni är killar, ni kan ju inte göra flera saker samtidigt"
Nej, men lider vi? Ni kan ju stå där och byta däck på bilen samtidigt som ni lagar till en god middag och pratar i telefon med din väninna om det senaste skvallret så kan ju vi göra samma saker fast under lite längre utsträckning.
(Det är så svårt att göra liknelser av den här sorten utan att bli anklagad för att vara ett svin)

Nej, vem var jag egentligen..
Det jag tänkte mest på var killen som stod och kastade lera på bollplanket.
Nu i efterhand funderar jag på vad som hade hänt om jag hade sagt till honom att lägga av med det där och leka med dom andra barnen istället. Han såg tämligen oroad ut när han märkte att jag stod och betraktade företeelsen men ändock så sa jag inget.
Man lär sig av sina misstag, sen finns det ju tyvärr för många olika sätt att lära sig på också.
Han kanske har stenhårda "fundamentalistföräldrar" som tycker barn-aga är ett extraordinärt sätt att fostra sina barn på.
Om så nu är fallet och dessa föräldrar får reda på att deras son har, jag vet inte.. hur skulle dom uttrycka sig..?
Dom kanske skulle sagt att han har "saboterat allmän egendom" och sedan blivit bestraffad därefter, då hade jag kanske gjort honom en tjänst om jag bara hade sagt "Grabben, sluta kasta lera på bollplanket och gör något annat istället".
Nu gjorde jag ju alltså inte detta och då får jag väl hålla tummarna för att han inte har så överdrivet känslokalla föräldrar som slår honom över lite lera.
Det är ju så jävla dumt att göra en höna av en fjäder.

Nu gick jag ifrån det egentliga ämnet men det spelar inte så stor roll.
Jag kom bara att tänka på hur det var när man var liten, även om mycket av det vardagliga som hände då är bortglömt och förtappat.
Två kilometer framkallade en hel del tankar och funderingar.
Vem är jag idag?


Kommentarer
Postat av: Julia

Intressant säger jag bara :)

2008-11-01 @ 17:20:03
Postat av: Elin :)

Du skriver väldigt bra tkr jag :)

2008-12-21 @ 03:05:58

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0