Valen som präglar din vardag.

Var i stan idag.
Inget revolutionerande med detta, jag spenderar många av mina dagar i den fina staden Göteborg.

Vad jag gjorde där frågade du?
Näe, jag gillar inte att gå in på detaljer, det är ju ändå min ensak..
Skämt å sido..
Just nu vet jag faktiskt inte ens varför jag satte mig ner och började skriva men det framkommer väl någon gång under resans gång.

Sitter här vid datorn, lyssnar på "med bussen från stan" med älskade Lars Winnerbäck.
Jävlar vad jag känner att jag precis öppnade upp mig för er.. Såhär personlig brukar jag ju vanligtvis inte bli i bloggen.
Radikala förändringar..

Är jag reaktionär?
Jag vet inte.
"Det var bättre förr" är väl inte direkt en fras som jag tenderar att nyttja.. Eller gör jag det?
Näe, jag flyter väl med den progressiva utvecklingen. Som om jag har något val, egentligen..

Igår kände jag mig faktiskt relativt gammal, som om åldern hann ifatt mig en höstkväll i september när jag satt vid ett matbord av massivt ek.
Ungefär som mannen med 2 barn, fru, volvo och villa som vaknar upp vid 45 och tänker "oj vad tiden har gått fort, jag måste börja leva nu" och som sedan försöker hänga med i den ungdomliga kultur som genomsyrar samhället vid just det tillfället.
Visst, det kommer troligtvis gå åt helvete för honom då det är lite svårt att "hänga med" oss "otroligt kvicka ungdomar" men, det är ju iallafall bättre att försöka och misslyckas än att inte försöka alls.

Gammal var det ja, jag kände mig gammal.
Inte som en 87-åring med käpp och vitt hår utan mer som en "vuxen" kille med hela livet framför mig.
Vad som nu specifierar en vuxen, jag känner till många personer i 30-årsåldern som beter sig som 15-åringar och tvärtom, men det behöver vi inte gå in på nu.
Anledningen till att jag känner såhär är att jag satt vid ett  bord med vin, god mat och 4 vuxna personer och diskuterade tjänstefel inom det rättspsykiatriska området.
Jag tänker inte gå in på exakt vad det rör sig om men jag kan säga att det handlar om en rättegång där en kontaktpersons rapport har ändrats av en större myndighet.
Detta gjorde mig upprörd då ett beslut av ett såhär viktigt slag kan förändras genom kontaktpersonernas rapporter.
Ändras dessa så ändras ju grunden för hela den fortsatta utvecklingen av rättegången.

I vilket fall, jag var i göteborg idag, som jag redan har nämnt.
Träffade en person, hade trevligt, drack varm choklad i höstens kyla som, ta mig fan, har kommit på allvar nu.
Sedan hängde jag runt en timma, inte för att jag hade någon större lust utan för att kollektivtrafiken på något sätt stannar upp på söndagar.
Tog vagnen till Backaplan, gick in och köpte en tidning.
Ställde mig och kollade vid tidningsstället.
GP, Aftonbladet, GT och Expressen prydde detta ställ.
Tre stycken skvallerblaskor och en seriös tidning.
Så vilken skulle jag då välja? Alla dessa jävla val, har nog återkommit till just det ämnet flera gånger.. Känns som det iallafall.
Eller så är det bara rösterna i mitt hvuud som spelar mig ett spratt, vem vet?
Just ja, nämnde jag att det var jag som var det huvudsakliga målet i den rättpsykiatriska utredningen?
Ja, jag skojar...

I vilket fall, beslutsångest.
Ni känner så väl till det..
Man står där, valet eller kvalet.
Ständigt tvingas man välja då man antagligen inte har någon större lust att köpa fyra tidningar vid samma tillfälle..
Det slutade med att jag ropade till kassörskan och frågade vilken jag skulle välja.
Fick till svar:
"Den det står mest elände i, dom brukar sälja mest!"
Vilket idiotiskt svar.. På alla fyra tidningar var huvudrubriken densamma och jag är ju inte så dum att jag skummar igenom fyra tidningar.
Då har jag ju inga nyheter kvar när jag väl har köpt tidningen och väntar på bussen.
Jag sträckte mig mot ett exemplar av Expressen då en kvinna rätt diskret säger till mig:
"Välj GT istället, den är ju gjord här i Göteborg."
Och vad är då GP tillverkat någonstans? (Göteborgsposten)
Amatörer.

Sedan fick kassörskan ett slags panikutbrott och tvingades stänga igen hela Pressbyrån samt ringa polisen då det var någon "nedknarkad jävla neger" som hade snott en tidning.

Jag kände mig inte alls träffad, faktiskt. Jag är ju trots allt inte svart.

Film ikväll?...

"Nej, det spelar ingen roll för mig, välj någon film som du vill se"

Ni känner igen det!
Det ack så vanliga "hyra-film-med-någon-fenomenet"

Nu vet jag inte hur det företer sig med homosexuella par så jag kommer ha heterosexuella par som exempel i den här lilla utredningen.
Jag har alltså inget emot homosexuella, tvärtom, det är nog snarare jag som är lite dum i huvudet som inte är homosexuell.

Ni står inne på statoil, eller var ni nu hyr era filmer, jag bryr mig inte.
Ni kollar på filmhyllan, väljer och vrakar bland alla "nyheter" och någonstans mellan senaste Beck och en ny film med Will Smith i huvudrollen vänder sig killen mot tjejen och säger "Nej, det spelar ingen roll för mig, välj någon film som du vill se"

Varför?
I'll tell you why.
Det faktum att killen frågar har inget att göra med att han är väluppfostrad eller något annat moraliskt svammel.
Nej, såhär ligger det till:
Hyra film med en tjej är för en kille som en biljett med 99% chans att få åka till himmelriket och tillbaka.
För er som inte förstod formuleringen så menar jag alltså 99% chans att få ligga.
Om man verkligen är ute efter det vill säga.
Det må låta hårt men sanningen svider.


Så detta vet alltså killen, fråga mig inte hur, manlig intuition eller något..
Han vet det alltså och då spelar det ju ingen roll om det är en skräckis, komedi, drama eller bara en B-film med Chuck Norris, ingen av er kommer ju förstå handlingen i vilket fall då ni kommer vara upptagna med helt andra saker.

Detta gäller inte alla, verkligen inte.
Det finns säkert killar som verkligen bara vill se på film, men nu vet ni vad som kan hända.
Och jag kan nästan garantera att ni tjejer kommer vara lite mer skeptiska nu när en kille på reflex bara frågar om ni är sugna på att se på film någon kväll.


Nu ska jag vara helt ärliga till alla er där ute..
Detta är en sådan där kväll då man bara vill krypa ner i sängen med någon, sätta på en bra film, äta godis och bara vara.

Det som gav upphov till det här lilla inlägget var ett samtal jag hade häromnatten tillsammans med en vän..
Och tjejer som säger att vi killar bara är fixerade vid sex, pengar och öl.. Suck, amatörer.

"aldrig mer"

Det är dagen efter.
Den där jävla dagen efter, då herr ågren praktiskt taget våldtar dig och du känner att ett nackskott skulle ge dig mer än huvudvärken du lider av.
Du har sovit på en soffa någonstans i mitten av ingenstans.
Den vanliga proceduren har upprepat sig, du har druckit aningen för mycket av den där "oerhört smakfulla drinken" som, förvisso var smakfull, men inte alls god. Du har hamnat i otaliga diskussioner huruvida vem man tycker har utmärkt sig på bästa sätt i presidentvalet och vad man tycker om den svenska kvällspressen.
Saker du egentligen inte bryr dig det minsta om.

Dagen efter som sagt.
Du har vaknat på soffan, fortfarande någonstans i mitten av ingenstans.
Du sätter dig upp, känner hur huvudvärken slår emot dig likt en odör i en parfymbutik.
På vägen mot bussen som ska ta dig hem går du med släpande steg, ofokuserad blick och ruffsigt hår.
Som en uteliggare minus metrotidningen under armen.
Du ställer dig i den alldeles för långa kön som leder dig mot en varm kopp kaffe och en chokladbit.
Det är ju så synd om dig, du har ju "fått för mycket av det goda" som du skämtsamt uttrycker det när någon frågar hur det är med dig en dag som denna.
Åter igen hamnar du i en kö, denna gången är det busskön som gäller.
Du lägger ditt elektroniska busskort på bussens kortläsare, hör det korta pipet som indikerar att allt står rätt till och sedan går du på bussen.
På bussen är det alldeles för mycket folk och det är alldeles för varmt.
I själva fallet är det inte alls mycket folk och temperaturen i bussen är alldeles lagom men i ditt tillstånd har man all rätt att klaga.
Eller har man det?
Egentligen har du väl dig själv att skylla.

"Jag ska aldrig mera dricka"
En sådan jävla klyscha.

Ont om rutiner, gott om dåliga vanor, gott om kitchiga planer

Satt i min ensamhet och lyssnade på musik då jag hör det välbekanta plingandet vilket betyder att någon försöker bryta sig in genom altandörren.
Nej, det betyder att någon ringer på dörren och vill att jag ska öppna.

Jag går ner, öppnar.
Där står en liten kille som mäter ungefär 50 cm över havet och kollar på mig med himmelsblåa ögon.

"Hej, vill du köpa jultidningar?"
"Ja för fan! Har du någon bok om roliga svampar?"

Förläget svarar han
"Jag har en om svampar tror jag.. Men dom är nog inte så roliga tror jag.."

Så jag la den idéen på is och nu står jag här, 130 kronor fattigare och med en beställning av "Stora Drinkboken" på halsen.
Fan vilken givande lördag.

Jag är galen och jag trivs med det.


Det är väl stunder som denna då man verkligen inser hur ytlig världen är..


Blev precis addad av en tjej på msn.
Inget konstigt med det, händer av och till att folk beslutar sig för att lägga till mig på deras listor.
Förstår dock inte varför, jag har ju ALDRIG haft en givande konversation med någon.


I vilket fall, hon heter lite smått diskret "papa roach<3" i sitt namn.
"Oj!" tänkte jag i mitt enfald, jag var ju ett rätt stort fan av papa roach för 3-4 år sedan.
Så jag frågar henne om vilka låtar hon tycker bäst om och får till svar:

"Nej, jag har bara hört den där last resort"

Jaha.. Säg vem som inte har hört den låten..
Jag menar, varenda jävla radiostation spelade ju sönder den stackars låten när den släpptes..

Fortsatte med ytterligare en fråga.
"En låt alltså? Och den låten träffade dig rakt i hjärtat förstår jag.."
"Njae det kan jag väl inte påstå men den där sångaren är för jävla snygg alltså"

Ja, jävlar i min låda.
Jacoby Shaddix är en riktig liten läckerbit och du har hört en hel låt med dom, känner mig nästan tvingad att ge dig stående ovationer.


Börjar jag bli gammal eller är jag bara samhällskritisk?

Har kommit på mig själv flera gånger med att halkat efter i teknikens värld.
Nog för att tekniken ständigt står under utveckling men det är mer än en gång jag har bett min lillebror att "ta det lite lugnare och börja om från ruta ett" när han har gått igenom sitt Nintendo WII och försökt förklara för mig hur det går till att döda alla "superonda blåa gubbar from the outer space."
Har minst lika många gånger gett upp och lämnat spelet, givetvis påslaget, då jag inte har hittat OFF-knappen.


Nej, gammal har jag inte blivit, det vill jag ju inte erkänna.
Jag kanske bara funnit ett välbehag i tillvaron som gör att jag inte känner mig manad att lära mig mer om teknikens ack så utvecklande värld?
Ja, så måste det vara..
Välbehag i tillvaron. Låter bra.
Där har jag något jag kan smälla i mina 6åriga grannar när dom frågar varför jag inte kan hjälpa dom med Nintendo Wii.


Jag har nog bara tappat stinget.

En tanke, en vision eller kanske bara en dröm?

Här sitter jag, blott 17 år gammal med hela livet framför mig.
Går just nu andra året på gymnasiet, valde hotell och restaurang för det kändes som "the thing" att göra så att säga.
Helt enkelt, jag gillade tanken att skapa något, förmedla känslor, ge folk olika intryck, hur man använder sig av så många olika kulturer och hur världen på något sätt verkligen flätas samman genom något så enkelt som just mat.

Under mina tre år på högstadiet fick jag många gånger höra av min svenskalärare hur duktig jag var på att skriva, hur jag hade begåvats med språket och att jag borde överväga tanken att satsa på något som har med text att göra.

"Jaha" tänkte väl jag.
Var väl som dom flesta personer i åren runt 13-14-och-15, rätt nöjd med tillvaron, tog komplimanger med ett ryck på axlarna.
"Jag är väl ingen pluggis heller, inte fan ska jag lyssna på vad min gråa, tråkiga lärare tycker?"

Nu har jag som sagt nått andra året på gymnasiet och ja, jag skriver ju fortfarande.
Även denna gång har jag fått en svenskalärare som tycker jag att jag är duktig på att skriva, som förmedlar känslor genom texterna på något sätt, att det jag skriver berör.

Nu har jag antagligen mognat och det är troligen därför jag tar till mig orden jag får, kritiken och komplimangerna.
Jag kan inte säga att tanken att studera journalistik eller på något annat vis fördjupa sig med ordens egna värld aldrig har snuddat mig innan gymnasiet, den har rört vid mig flera gånger, men det är först nu som beröringen har känts så jävla verklig.

Jag älskar fortfarande att skapa saker, att förmedla känslor, ge folk tankeställare, beröra människor oavsett vad dom har för ursprung, oavsett vad dom har för problem eller hur deras liv ser ut.
Text är också en slags länk mellan världen, med hjälp av språk och text kan man få kontakt med miljarder olika människor, med olika ursprung och olika livsförhållanden.
Detta fascinerar mig, precis så som mat gjorde, eller gör i viss utsträckning.

Jag leker med en tanke.
En tanke som har växt sig större den senaste tiden, jag vet inte vad som har gjort denna tanke större, ständigt återkommande, men man kan väl säga att den "mindfuckar" mig rejält.

Ska man kalla det en tanke, visioner eller kanske bara en dröm?
Jag vet faktiskt inte, jag låter er besluta vad ni själva anser att jag gör.
Tänker jag för mycket? Har jag för mycket, för stora visioner eller drömmer jag bara likt en liten kille dagarna innan julafton?

Jag leker som sagt med en tanke, en tanke om att gå ut gymnasiet och sedan plugga vidare någonstans inom området journalistik.
Jag leker med tanken att sitta i sin nyinköpta etta, under dygnets mörkare timmar,  vid bordet av ek som fortfarande luktar nytt, se ut genom fönstret och bara mötas av ett distinkt mörker samtidigt som jag låter mina funderingar och känslor förvandlas till ord.
Att sedan låta folk läsa det jag har skapat, låta dem känna samma dofter, höra samma ljud som jag själv gjorde när jag sökte inspirationen till det jag skriver.

Livet är en jävla massa beslut..




Detta blev bara en jävla massa svammel och liknar inte mina tidigare inlägg på något sätt.
What so ever så är detta mina tankar som jag kände att få utlopp för.

Så en tanke, en vision eller kanske bara en dröm senare, har jag säkerligen fått er att tröttna på mina inlägg.
Får väl se om jag återupptar skrivandet i bloggen någon gång i framtiden.

RSS 2.0