Ett med februariluftens kyliga attityd

Budskap om att vilja förtränga saker som man egentligen inte vill glömma bort men som gör för ont att tänka på går samman i någon slags dimma av eufori blandat med cigarettrök och den kalla februariluften.
Blickar ut över ett område, som så många gånger förr, men med andra ögon.
Andra ögon men ändå samma ögon - vad är det som har hänt?
Vad var annorlunda just ikväll?
Ingenting.
Absolut ingenting för det otränade ögat.

För några sekunder, just när röken hade nått mina lungor, var tankarna i fokus.
Jag försvann med tanken, tanken i sin tur försvann med röken - ut i den kalla februariluften, ut för att bli ett med allting.
Allting som en gång varit, allting som man en gång trodde på. Var det allting eller var det ingenting?
Vem trodde på mig?
Vem tror på mig nu?
Jag tror på mig, jag tror på kärleken, jag tror på vänskap, jag tror på förfester som i ett dimmigt rus går ihop med morgondagen, jag tror på livet som något mer än bara något som pågår för att det ska vara så, jag tror på så mycket, så mycket för mig men så lite för er. Min väg är inte er väg, mina tankar är inte era tankar, mina ord är inte era ord men på något vis så tar ni ändå del av en liten del av mig som egentligen, om ärligheten ska fram, är en väldigt, väldigt stor del av mig.
Tankarna är min flykt. En flykt som jag kan hantera, en flykt jag njuter att ta del av.
Tankarna blir till ord, orden blir till meningar.
Meningar. Meningen.
Vem kan ärligt stå upp och säga att den vet vad som är meningen med allt?
Om man säger att man kan, är man då verkligen säker eller har man byggt upp en illusion för att ha ett fäste i vardagen, något att hålla sig fast vid när världen är helt åt helvete upp och ned och allting bara känns fel?
Vad spelar det egentligen för roll så länge man trivs med helheten?

Mina tankar är som när novemberdimman rullar in över havet.
Inte ogenomträngliga, inte omöjliga - bara lite svårare att se igenom och förstå vad som finns på andra sidan.
Andra sidan som i det här fallet är grunden till texten. Grunden till så mycket för mig och grunden till så lite för alla andra.
Ni läser. Ni fortsätter läsa, även fast ni inte allt förstår, varför läser ni?
Ett mått av självbedrägeri är varje människas privilegium.

Ställ er själva en fråga och försök hitta svaret.
Ställer man tusen frågor så får man även tusen svar, rätt eller fel, vem bestämmer vad som är rätt eller fel i sina egna tankar och funderingar?
Ingen, förutom du själv.
Jag har sagt det förr och nu riktar jag mig till er, den enda som hindrar er är ni själva.
Det enda hindret är ni.

Jag vill stå vid livets vägskäl och kunna se tillbaka och vara nöjd med mina beslut.
Om det blir så är upp till mig, tärningen kastades för snart arton år sedan, bollen har varit hos mig sen dag ett.
Jag tar sats. Lång sats. Jag vet vad målet är - resten får framtiden med sin charm utvisa.


När clowner väljer kapten

Tog en promenad häromnatten.
Månen var till en början mitt enda sällskap. Månen och snön som långsamt singlade ner mot marken.
Mina steg riktades mot centrum, slutade upp med att jag gick ensam på gågatan.
Ensam med tankar, ensam med månen, snön och gatlyktorna.
Så poetiskt. Som att gå i en annan värld.
Passerade en grupp nyfikna ungdomar vid den lokala klubben.
Deras blickar sökte mina ögon, jag mötte dom och fick frågan "Vem är du?"
Stannade upp, småpratade en liten stund.
Kom fram till att jag hade träffat en av tjejerna vid ett tidigare skede så detta blev som en re-union en mörk, kall natt i februari.
Rökte två cigaretter på samma gång. Kvällens första och kvällens sista.
Stod lutad mot väggen, såg upp mot fullmånen. Varulvarnas natt.
Andades djupt, röken fyllde mina lungor. Ut igen. Ut genom näsan och mellan tänderna.
Lugnet vällde över mig. Jag kände mig hel.

En timmas kontakt med omvärlden på tre dagar. Jag var isolerad. Jag var så jävla åttiotal.
Isolerad på en plats där minnen sorteras ut, där det enda som kommer finnas kvar är fyra väggar.
Fyra väggar. Om ändå fyra väggar kunde prata. Det finns svar som inte går att nå och kanske är det bäst så.

Tankar är som värst eller kanske bäst på nätterna.
Tillbaka mellan fyra väggar satt jag i timmar med block och penna i min hand, kladdade ner blad på blad.
Försökte förmedla känslor och budskap. Försökte skapa allt ur inget. Eller så försökte jag skapa inget ur allt.
Inget blev som jag hade tänkt sig. Eller så blev allt som det var tänkt. För hur, hur var det egentligen tänkt?
Alla mynt har ju två sidor.
Lustigt hur tanken är så självklar och underbar i huvudet och sen så fort man skriver ner det på papper, när man gör det konkret, så förfaller hela idén. Allt ser ut som ett fånigt försvarstal, ett tafatt försök att vara något man inte är.
Jag avskyr att vara något jag inte är.
Jag avskyr att sitta med ett leende på läpparna och låtsas tycka att personen mitt emot är intressant och givande.
Jag avskyr att känna något så meningslöst som besvikelse.
Jag avskyr en hel del saker men det hör egentligen inte hit. Alla vägar leder någonstans.

Alla historier börjar någonstans.
Även en resa på tusen mil börjar med ett enda steg. Hur lång blir vår resa?
Och människan fruktar vad de inte förstår.

Varför känns det som om ett ständigt mått av ambivalens lyser igenom när jag skriver..?

Som ett fönster ut mot världen där världen är en grå betongvägg

Ett fönster på glänt, kall luft som letar sig in i rummet, utanför lyser dygnets sista solstrålar och bäddar in världen i något sorts täcke, något vackert.
Du letar efter någonting att hålla dig fast vid.
Framför dig står det glasflaskor av olika slag, glasflaskor som du har flytt verkligheten tillsammans med.
Kändes det lättare? Blev dina framtida val lättare att hantera? Hittade du något att hålla dig fast vid eller släppte du taget igen? Eller gjorde flaskornas innehåll dig, som så många gånger förr, bara matt, snurrig och trött?
Jag har hört att det finns en väg utan stoppljus. Den leder ingenstans.


Jag sitter med neddragna persienner i ett rum med svarta och vita väggar. Försöker hela tiden få nya intryck, vidga mina vyer och utveckla mitt tänkande bara genom att se mig omkring.
Mitt tankeflöde avbryts ständigt av reklam vars budskap är uppenbart - köp vår produkt och bli som alla andra.

Som alla andra..
Jag vill inte bli som alla andra, jag vill inte vara en plastprodukt.
"Du är unik"
Unik - precis som alla andra?
Det måste vara enklare än så. Eller så kanske det inte kan bli enklare.
Reklamen drar mig ständigt tillbaks till ruta ett men ändå tvingar jag inte mig själv att stänga av.
Varför inte?
Kanske behöver jag kämpa lite, kanske behöver jag känna smaken av förlust, gång på gång.
Detta är ingen blodig förlust, jag förlorar några tankar men det lönar sig förmodligen i det långa loppet.
Det långa loppet har ett samlingsnamn.
Det långa loppet kallas "Livet".
Man får väl se det så. Det långa loppet för mig har nästan precis börjat.

Det gångna livet tar form av en backspegel som du inte ska använda för ofta.

RSS 2.0