Ett med februariluftens kyliga attityd

Budskap om att vilja förtränga saker som man egentligen inte vill glömma bort men som gör för ont att tänka på går samman i någon slags dimma av eufori blandat med cigarettrök och den kalla februariluften.
Blickar ut över ett område, som så många gånger förr, men med andra ögon.
Andra ögon men ändå samma ögon - vad är det som har hänt?
Vad var annorlunda just ikväll?
Ingenting.
Absolut ingenting för det otränade ögat.

För några sekunder, just när röken hade nått mina lungor, var tankarna i fokus.
Jag försvann med tanken, tanken i sin tur försvann med röken - ut i den kalla februariluften, ut för att bli ett med allting.
Allting som en gång varit, allting som man en gång trodde på. Var det allting eller var det ingenting?
Vem trodde på mig?
Vem tror på mig nu?
Jag tror på mig, jag tror på kärleken, jag tror på vänskap, jag tror på förfester som i ett dimmigt rus går ihop med morgondagen, jag tror på livet som något mer än bara något som pågår för att det ska vara så, jag tror på så mycket, så mycket för mig men så lite för er. Min väg är inte er väg, mina tankar är inte era tankar, mina ord är inte era ord men på något vis så tar ni ändå del av en liten del av mig som egentligen, om ärligheten ska fram, är en väldigt, väldigt stor del av mig.
Tankarna är min flykt. En flykt som jag kan hantera, en flykt jag njuter att ta del av.
Tankarna blir till ord, orden blir till meningar.
Meningar. Meningen.
Vem kan ärligt stå upp och säga att den vet vad som är meningen med allt?
Om man säger att man kan, är man då verkligen säker eller har man byggt upp en illusion för att ha ett fäste i vardagen, något att hålla sig fast vid när världen är helt åt helvete upp och ned och allting bara känns fel?
Vad spelar det egentligen för roll så länge man trivs med helheten?

Mina tankar är som när novemberdimman rullar in över havet.
Inte ogenomträngliga, inte omöjliga - bara lite svårare att se igenom och förstå vad som finns på andra sidan.
Andra sidan som i det här fallet är grunden till texten. Grunden till så mycket för mig och grunden till så lite för alla andra.
Ni läser. Ni fortsätter läsa, även fast ni inte allt förstår, varför läser ni?
Ett mått av självbedrägeri är varje människas privilegium.

Ställ er själva en fråga och försök hitta svaret.
Ställer man tusen frågor så får man även tusen svar, rätt eller fel, vem bestämmer vad som är rätt eller fel i sina egna tankar och funderingar?
Ingen, förutom du själv.
Jag har sagt det förr och nu riktar jag mig till er, den enda som hindrar er är ni själva.
Det enda hindret är ni.

Jag vill stå vid livets vägskäl och kunna se tillbaka och vara nöjd med mina beslut.
Om det blir så är upp till mig, tärningen kastades för snart arton år sedan, bollen har varit hos mig sen dag ett.
Jag tar sats. Lång sats. Jag vet vad målet är - resten får framtiden med sin charm utvisa.


Kommentarer
Postat av: alex

vet inte ens vad jag ska skriva. finns inga ord.

du skriver så JÄVLA bra.

aids oki älskar dina texter PUSS

2009-02-27 @ 15:56:05
URL: http://msvicious.blogg.se/
Postat av: Sjumilakliv

Hey, grabben! Du skriver bra. Verkligen.

2009-03-26 @ 20:39:22
URL: http://www.sjumilakliv.se
Postat av: Yaxtery

Du borde uppdatera. :/

Vill läsa mer, mer, mer!

2009-05-01 @ 22:36:37
Postat av: Micke

Tycker du verkligen att det är okej att låta det gå nästan fyra månader utan att skriva något? Du har ju talang, för fan, utnyttja den! =D

2009-06-10 @ 18:30:48
URL: http://mickesirritationsmoment.blogg.se/
Postat av: hia

Woah, hittade nyss tillbaka till din blogg efter att inte ha läst den på.. ja, jag vet inte. Väldigt länge! Och nu förstår jag varför, du är grymt duktig på att skriva peter. Ja, och så saknar jag dig ju också, knäppis.

2009-11-23 @ 21:40:42
URL: http://sophienylund.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0