När clowner väljer kapten

Tog en promenad häromnatten.
Månen var till en början mitt enda sällskap. Månen och snön som långsamt singlade ner mot marken.
Mina steg riktades mot centrum, slutade upp med att jag gick ensam på gågatan.
Ensam med tankar, ensam med månen, snön och gatlyktorna.
Så poetiskt. Som att gå i en annan värld.
Passerade en grupp nyfikna ungdomar vid den lokala klubben.
Deras blickar sökte mina ögon, jag mötte dom och fick frågan "Vem är du?"
Stannade upp, småpratade en liten stund.
Kom fram till att jag hade träffat en av tjejerna vid ett tidigare skede så detta blev som en re-union en mörk, kall natt i februari.
Rökte två cigaretter på samma gång. Kvällens första och kvällens sista.
Stod lutad mot väggen, såg upp mot fullmånen. Varulvarnas natt.
Andades djupt, röken fyllde mina lungor. Ut igen. Ut genom näsan och mellan tänderna.
Lugnet vällde över mig. Jag kände mig hel.

En timmas kontakt med omvärlden på tre dagar. Jag var isolerad. Jag var så jävla åttiotal.
Isolerad på en plats där minnen sorteras ut, där det enda som kommer finnas kvar är fyra väggar.
Fyra väggar. Om ändå fyra väggar kunde prata. Det finns svar som inte går att nå och kanske är det bäst så.

Tankar är som värst eller kanske bäst på nätterna.
Tillbaka mellan fyra väggar satt jag i timmar med block och penna i min hand, kladdade ner blad på blad.
Försökte förmedla känslor och budskap. Försökte skapa allt ur inget. Eller så försökte jag skapa inget ur allt.
Inget blev som jag hade tänkt sig. Eller så blev allt som det var tänkt. För hur, hur var det egentligen tänkt?
Alla mynt har ju två sidor.
Lustigt hur tanken är så självklar och underbar i huvudet och sen så fort man skriver ner det på papper, när man gör det konkret, så förfaller hela idén. Allt ser ut som ett fånigt försvarstal, ett tafatt försök att vara något man inte är.
Jag avskyr att vara något jag inte är.
Jag avskyr att sitta med ett leende på läpparna och låtsas tycka att personen mitt emot är intressant och givande.
Jag avskyr att känna något så meningslöst som besvikelse.
Jag avskyr en hel del saker men det hör egentligen inte hit. Alla vägar leder någonstans.

Alla historier börjar någonstans.
Även en resa på tusen mil börjar med ett enda steg. Hur lång blir vår resa?
Och människan fruktar vad de inte förstår.

Varför känns det som om ett ständigt mått av ambivalens lyser igenom när jag skriver..?

Kommentarer
Postat av: Robin B.

Satt och nickade instællsamt nær jag læste de sista två inlæggen du skrivit.. Framførallt det med reklamerna och det hær med att vara unik.



Det jag tycker ær roligt ær det att de som vill vara unika, de samlas oftast i grupper just før att alla "utomstående" stør sig på dem eller gør narr av dem.



Frågar du mig så førsvinner konceptet "unik" nær ordet grupp ær inkluderat.

Tænk de tusentals "unika" ghotare eller rebelliska tonåringar som finns dær ute.



Livet ær ett mynt, ett mynt i rullning. Det måste gå bra liksom det ibland måste gå dåligt. Man måste intala sig sjælv att det kommer en vændning till slut. Jag tror på den filosofin. Såpass mycket att jag tatuerade in det på armen.



The coin is still turning...



Bra inlægg, som vanligt. Ursækta den mindre "boken".

2009-02-12 @ 20:20:06
URL: http://misterb87.blogspot.comspot.com
Postat av: elin

din blogg är helt fantastisk. Precis allt su skriver är så himla bra..

2009-02-13 @ 19:52:42
Postat av: alex

alltså fyfan vad bra du skriver, vill döda dig :( eller nej, men älskar verkligen dina texter omg, haha :(

2009-02-18 @ 20:30:59
URL: http://msvicious.blogg.se/
Postat av: Linn, din nyfunna vän ;)

Du skriver riktigt bra :) Du ska inte bli journalist. Du ska bli författare :D

http://www.poeter.se/osynlig

2009-03-27 @ 10:08:13
URL: http://regnspeglar.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0