Gråzon och mig själv som hinder.

Precis tills nästan exakt nu hade jag hela texten framför mig, jag hade en vision om hur texten skulle se ut när jag var färdig, vad den skulle handla om och vad dess poäng skulle vara.
Så distinkt och så självklar så att man skulle kunna tro att jag hade filat på texten ända sen jag var en liten parvel.

På en sekund förändrades allt, den distinkta självklarheten byttes ut mot ett diffust ångestskrik och min vision bara försvann som när en sten bryter tystnaden genom att kastas emot en glasfasad, som när man låter en bit papper ta eld och långsamt brinna upp, som när man.. Ja, ni förstår poängen..
Den röda tråden har jag inte bara tappat, jag har lyckats elda upp den och nu sitter jag här igen utan direktiv, precis som vanligt. Jag har klarat det förr så vad talar emot mig just nu? Inget, förutom mig själv.
För samtidigt som jag själv är min egen nyckel till framgång så är jag även låssmeden som kan byta ut låsen på dörrarna så att jag inte kommer vidare. Mitt största hinder är mig själv.
En svindlande tanke men insikt är viktigt. Jag är den enda som kan hindra mig från att skriva.


Det nya året, år tvåtusenjävlanio, är härmed 18 dagar, 22 timmar och 22 minuter gammalt.
Majoriteten av er som läser har säkerligen redan brutit era nyårslöften som ni panikartat utbrister strax innan tolvslaget bara för att "man måste ju lova något..."
Rensa ut allt gammalt och ta in allt nytt. Dina gamla misstag är borta, glömda, förlåtna och nu finns det åter igen plats för nya misstag. En sådan sliskig klyscha. Gotta love it.
Jag lovade vissa saker, dock så lovade jag bara mig själv och indirekt till någon annan.
"Jag lovar att sluta röka" vore ju alldeles för lätt då jag faktiskt inte röker. Då hade det ju inte varit någon utmaning, men jag ska nog överväga det hela till nästa år. Tiden går ju så fort nuförtiden - känns som om det var igår jag satt och grät över att min syster fick paket och inte jag. Födelsedag? Snicksnack, inga privilegier här inte.
Snart blir jag 18 år gammal och ja, jag ska erkänna, jag har börjat få en släng av min ena storebrors åldersnoja. Det är sorgligt men ändock den nakna sanningen.
När jag fyllde femton kände jag att "Ja, lika lång tid igen så är jag 30."
Nu har det gått tre år till och, fan, jag blir ju snart 30..
Hur kommer livet se ut då? Är det familj, villa, radhus, bil, solsemestrar och trevliga svärföräldrar eller är det en sunkig etta i hammarkullen med tant Agda och "Hasch-Tomas" som grannar? Detta återstår ju att se, jag blundar och kastar tärningen. 7 steg framåt, inkasserar 4.000 kronor då jag passerar gå.
Tänk om livet vore som monopol med lillebrorsan, vad lätt allting hade varit då. Ge grabben Centrum och Norrmalmstorg så är ju han lika nöjd som en sockerberoende i en godisfabrik.
Jag är en jävel på monopol, jag är en jävel på kärlek och jag är en jävel på att leva livet.

På tal om livet.
Har ni någonsin tänkt på hur små saker kan komma till att ha ett viktigt finger med i spelet?
Om man tar sig tid att fördjupa sig i helheten så inser man ganska snabbt att det är väldigt små marginaler som spelar en väldigt stor roll i livets lotteri.
För tänk om du inte hade gråtit den där sommardagen i Göteborg?
Kan du tänka dig att inte tänka som andra?

Vissa säger att jag tänker för mycket, vissa förstår nog inte ens vad det är jag tänker på när jag skriver.
Jag låter det vara upp till varje individ, jag står någonstans mellan de båda klungorna.
Jag är han som egentligen inte bryr sig, jag är han som skriver för att han vill och för att han kan.
Som jag sa tidigare. Jag är mitt enda hinder.
Jag är den gråa zonen.

Kommentarer
Postat av: alex

huvudsaken är att du skriver, dels för att du skriver så jävla bra och dels för att du skriver om intressanta ämnen.

skål för det

2009-01-21 @ 21:18:48
URL: http://function.blogg.se / headsdown@bdb

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0