Som att skriva om en dag som inte finns

Oskuldssex är ju ingen hit har jag hört.
Det var i alla fall vad min första sexpartner sade till mig efter den ganska misslyckade debuten.
Självdistans är bra. Självdistans är viktigt.
Fast jag har inte så mycket sådan, jag är ju trots allt bara 172 centimeter lång.

Jag sitter med krossat glas, krossade drömmar, krossat hjärta.
Nej. Riktigt så illa är det inte. Dock så har jag lyckats välta omkull ett dricksglas alá IKEA.
Så mycket för den kvalitén, va? Hela landets folkhem är inrett med bristfälliga ritningar.
Borde dammsuga. Annars riskerar jag glassplitter i hjärtat.
Nej, det där var klyschigt..
Splitter i ögonen, kanske?
Har jag riktig otur så får jag de båda två.


Jag vill även ta tillfället i akt och belysa skönhetsidealens baksidor.
För ett tag sedan, närmare bestämt igår, beslöt jag mig för att pröva på en så kallad ansiktsmask.
"Drar ut porer och rengör på djupet.."
Jag vet inte vad jag förväntade mig men det var i alla fall inte vad jag fick - ungefär som min sexdebut alltså.
Efter en först intensiv hetta som förlamade mitt ansikte i tolv sekunder så gick jag för att kolla mig i spegeln, väl där möttes jag av Quasimodo minus puckelrygg plus rosa hy.
Och nu snackar vi inte ljusrosa utan snarare chockrosa.
Jag vet att man ofta benämner rosa som en tjejfärg men detta var ju rent ut sagt löjligt.
Nej jag vet att man inte brukar ha på sig ansiktsmask när man går på stan men någon gång, någon enstaka gång, kanske man blir oerhört stressad och tvingas rusa ut med ansiktsmasken i högsta hugg. Bokstavligt talat.
Jag kände mig dock skitläcker och ruskigt fräsch i ansiktet ända tills jag vaknade idag och upptäckte en gigantisk finne strax under näsan.
Det ovanstående är rent fiktivt fast jag börjar ju undra när reklambolagen ska ta kontakt med mig och be mig sälja en utav deras produkter varje vecka..?

Det är fredag igen och alla vet ju vad det innebär.
Att det snart är måndag.
Jag avskyr måndagar. Dom ger mig fan inte ett skit.
Den här helgen skulle jag bara vilja ha en skön akustisk cd-skiva snurrandes i stereon, luta mig tillbaka och tända en Lucky Strike och avnjuta ett glas vitt Koonunga Hill.
I brist på annat kommer jag säkerligen spendera majoriteten av min helg på någon buss respektive spårvagn på väg någonstans, utan att veta vart, och fortsätta ställa mig frågan varför svenskarna envisas med att till den sista blodsdroppen kämpa för att inte behöva sitta bredvid någon okänd på bussen.
Ett ännu mer, kan tyckas, fascinerande fenomen är det faktum att jag kan pendla samma sträcka hur många mornar som helst, ständigt se samma människor som sitter på samma sits och hoppar av vid samma hållplats, utan att de ens ger varandra en så mycket som en blick av igenkännande.
Sen kan dom ju inte gärna börja hälsa efter två år av bussresande, för hur skulle det se ut?
Jag kan ärligt, nåja nästan, säga att jag är den enda på min pendelbuss som hälsar på folk om morgonen.
Då möts jag oftast av en vänlig nick, ett leende eller ett svagt "God morgon" i cirka en millisekund innan hälsningsfraserna åter igen har bytts ut mot dagens nummer av METRO och en kaffe från pressbyrån.

Det är väl så det ska vara antar jag.
Eller i alla fall så det förväntas vara.


Planer kraschar som plan i World Trade Center

Jag har tänkt på en sak under en längre tid, inget revolutionerande med detta antar jag, människan tenderar att tänka mer djupgående, det är ju det som skiljer människan från djuren. Det och något svammel om moral som jag aldrig riktigt har greppat.
I vilket fall, tanken som jag har tänkt återkommande gånger är vad jag egentligen vill få ut av genom att ha min blogg.
Åh nej, tänker ni. Ytterligare ett bekräftelsebehov på min nya TFT-skärm med högupplösningshöghastighetsbilder och gud vet vad.
Ni kan vara lugna. Jag tänker inte starta en omröstning hurvida jag ska ha kvar min blogg eller inte av två, rätt simpla anledningar.
Nummer ett är:
Det är lite svårt att få ett sanningsenligt resultat med tanke på att det endast är cirkus fyra procent av mina läsare som kommenterar. Va? Fick du piken i ögat? Det var inte alls meningen.
Nummer två är:
Jag har inte ens för avsikt att radera bloggen..

Men vad har jag den till?
Jag vill ju inte gärna placera mig själv i fack för då slutar det med att jag placerar mig själv i ett visst fack och sen kommer det ett gäng med femfemmor som hävdar att jag ska vara på helt annan mark.
Och så kan vi ju inte ha det, folks pekfingrar är ju bara så jobbiga.

Jag har verkligen ingen uppbyggnad runt min blogg.
Den är som kärlek utan kyssar, som att bygga en timmerstuga i plåt, som att dricka alkoholfri öl och jag skulle kunna hålla på i en evighet.
Ena dagen är jag 'djup, mörk och konstig' och andra dagen är jag bara ironisk. Den tredje dagen verkar jag ha slavar som skriver åt mig och på den fjärde dagen skapar jag rubriken.

Jag har övervägt att börja med "Dagens Outfit".
Mina planer grusades dock ganska snabbt då jag insåg att jag inte har den minsta aning om hur man laddar upp en bild så att den hamnar snyggt i inlägget och när jag väl har lärt mig att ladda upp bilden så kommer det vara sååå ute med dagens outfit.
Det går undan i bloggvärldens lilla bubbla förstår ni.
Hej, mitt namn är Peter och jag är uppenbarligen inte lika tekniskt begåvad som "amandavardet.blogg.se".
Å andra sidan så låter jag inte som ett marsvin på amfetamin heller.
Jag har för övrigt stått utanför Åhléns en vardag och väntat på att dörrarna till heligheten ska slås upp.
Det var verkligen ingen höjdare.
Tillsammans med fjorton tjejer som förmodligen hade mängdrabatt på brun utan sol, fyra pensionerade damer och Alko-Stoffe som förirrat sig ifrån bolaget, stod en nervös artonåring och trampade vatten.
"Dagens outfit: Nervöst flackande blick, lökringar och halvtaskig andedräkt"
Nej, tack men nej tack, modebloggning är nog inget för mig trots allt.

Livet är verkligen underbart.

När jag tänker på saken så är jag hellre den jag är nu än något blåst narcissistiskt våp som fnittrar framför kameran i ungefär tjugo inlägg i minuten.
Jag skrattade åt de första modebloggarna och nu är dom hela landets fjortonåringars förebilder.
Nej, fy fan för bloggetablissemanget.
Vi får väl helt enkelt hålla tummarna och hoppas på att människor som verkar i samma anda som Amanda tar sitt förnuft till fånga, desto snabbare desto bättre, och inser att man genom internet lämnar ett evighetsavtryck.
Internet är som att vandra på månen. (Gud vad bra sagt!)
Kan ju vara trist att vakna upp vid trettiofem och förstå vilket åtlöje man har gjort sig till, men vad vet jag, jag är ju bara arton. Får väl ringa någon med lite mer erfarenhet. Typ BlondinBella. Hon och jag är ju riktigt tighta.

Ovissheten har precis spelat ut sin roll och likt ett tickande fågelhjärta exploderar jag i din hand.


Ett mönster, någon sorts förklaring

Jag promenerade genom stan häromdagen och var så nöjd med tillvaron att till och med den gråaste betongen var vacker.
Satte mig ner på en bänk och andades frisk luft varvat med rök från cigaretter.
Ovanför mitt huvud föll löv istället för stjärnor och nedanför färgades marken och med den, hela världen, röd.
Jag tog ett djupt andetag och insåg att jag vet vad jag förlorade men inte vad jag fick.
Å andra sidan vet jag vad jag har och en utav de sakerna är människan som skrev det senaste inlägget.
Jag vill bara säga tack. Fyra bokstäver är ingenting i jämförelse men det är det enda jag kan åstadkomma i nuläget.

Jag skrev tidigare att hösten var på väg. Nu ställer jag mig frågan, vart tog hösten vägen?
Den senaste veckan har Moder Jord gett mig fingret och i alla fall här i Göteborgstrakten har vi välsignats med sol och värme och jag har tagit tillfället i akt och krampaktigt dragit tillbaka snaran som sommaren hänger i och utnyttjat årets kanske sista värme på uteserveringar och caféer.
Ibland känns det som om strupen aldrig får nog..
Men det är väl dumt att klaga för snart dras snaran åt och lämnar mig kvar med mörkret och min oförmåga att skrämma det på egen hand.

I skrivande stund tittar jag ut genom ett fönster som så många gånger förr.
Jag slås ständigt av förundran av att så mycket har hänt men att så mycket ändå är sig likt.
Som om Herr Reaktionär och Herr Progressiv är två soldater och mina näthinnor ett minfält.
Jag står inte ut, jag vill bara ta sats och skrika 'Reaktionär - Reträtt!' men orden vill inte som jag vill idag heller.

Ni är välkommna att vara med, bevittna fältslaget med mig, alla får ta plats vid mitt frukostbord där jag serverar blaskigt kaffe och årgångsmjölk tillsammans med sunkiga kakor och 60wattsljus som lyser som 25wattare.
Där bitterhet är vår sociala norm tillsammans med ödmjukhet och ett ständigt långfinger åt allt och inget.
Jag ser hur det glittrar i era ögon, ni vill vara med.
Tag er plats här bredvid.
Akta dig. Jag drar bara ut stolen för att sekunden senare dra undan den igen.
Jag är nästan trött på att stå ensam på stora scenen. Men bara nästan.
Jumbotronen bländar mig inte tillräckligt. Inte ännu.



Måste även lägga till att Lars Winnerbäcks nya skiva är gudomlig.
'Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen'
Hur han lyckas gång på gång. Det är ofattbart, sagolikt, underbart.
Jag hade kunnat sitta i timmar och predika för hur bra jag tycker att han är.
Fast jag tror att det faktum att hans skiva faktiskt kom på posten och inte via ThePirateBay räcker som förklaring..



RSS 2.0