Ett mönster, någon sorts förklaring

Jag promenerade genom stan häromdagen och var så nöjd med tillvaron att till och med den gråaste betongen var vacker.
Satte mig ner på en bänk och andades frisk luft varvat med rök från cigaretter.
Ovanför mitt huvud föll löv istället för stjärnor och nedanför färgades marken och med den, hela världen, röd.
Jag tog ett djupt andetag och insåg att jag vet vad jag förlorade men inte vad jag fick.
Å andra sidan vet jag vad jag har och en utav de sakerna är människan som skrev det senaste inlägget.
Jag vill bara säga tack. Fyra bokstäver är ingenting i jämförelse men det är det enda jag kan åstadkomma i nuläget.

Jag skrev tidigare att hösten var på väg. Nu ställer jag mig frågan, vart tog hösten vägen?
Den senaste veckan har Moder Jord gett mig fingret och i alla fall här i Göteborgstrakten har vi välsignats med sol och värme och jag har tagit tillfället i akt och krampaktigt dragit tillbaka snaran som sommaren hänger i och utnyttjat årets kanske sista värme på uteserveringar och caféer.
Ibland känns det som om strupen aldrig får nog..
Men det är väl dumt att klaga för snart dras snaran åt och lämnar mig kvar med mörkret och min oförmåga att skrämma det på egen hand.

I skrivande stund tittar jag ut genom ett fönster som så många gånger förr.
Jag slås ständigt av förundran av att så mycket har hänt men att så mycket ändå är sig likt.
Som om Herr Reaktionär och Herr Progressiv är två soldater och mina näthinnor ett minfält.
Jag står inte ut, jag vill bara ta sats och skrika 'Reaktionär - Reträtt!' men orden vill inte som jag vill idag heller.

Ni är välkommna att vara med, bevittna fältslaget med mig, alla får ta plats vid mitt frukostbord där jag serverar blaskigt kaffe och årgångsmjölk tillsammans med sunkiga kakor och 60wattsljus som lyser som 25wattare.
Där bitterhet är vår sociala norm tillsammans med ödmjukhet och ett ständigt långfinger åt allt och inget.
Jag ser hur det glittrar i era ögon, ni vill vara med.
Tag er plats här bredvid.
Akta dig. Jag drar bara ut stolen för att sekunden senare dra undan den igen.
Jag är nästan trött på att stå ensam på stora scenen. Men bara nästan.
Jumbotronen bländar mig inte tillräckligt. Inte ännu.



Måste även lägga till att Lars Winnerbäcks nya skiva är gudomlig.
'Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen'
Hur han lyckas gång på gång. Det är ofattbart, sagolikt, underbart.
Jag hade kunnat sitta i timmar och predika för hur bra jag tycker att han är.
Fast jag tror att det faktum att hans skiva faktiskt kom på posten och inte via ThePirateBay räcker som förklaring..



Kommentarer
Postat av: Sexexperten

Du skriver helt underbart, önskar jag kunde skriva likadant.

Men som jag sa innan, min hjärna är lite för liten (dum) för att jag ska kunna fatta allt =)

:* ha't bra!

2009-09-19 @ 18:07:26
Postat av: Sandra

Sluta aldrig skriva

2010-03-24 @ 10:29:47

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0