Morfin- och koffeinkostym

Man står i kö.
Trängs bland människor som man helst inte vill beblanda sig med.
Man är på väg åt samma håll som dem, samtidigt som man egentligen bara vill erkänna färg och springa åt andra hållet.
Efter en stunds väntan är du inte enbart 150 kronor fattigare utan du har även tappat stoltheten någonstans mellan kravallstaketet och den omtalade garderobsavgiften som inte ens ingick i inträdet.
Du får nu reda på att du, tydligen, står med på någon slags lista.
Om man nu vill skryta med att man uppenbarligen har slutit någon slags pakt med djävulen, menar jag.
Jag har hört att om man inte minns något så räknas det inte.
Den här gången hoppas jag faktiskt att det stämmer.
Trängseln släpper inte.
Man armbågar sig uppåt längs tre, fyra trappor som är klädda med något slags tyg som skulle ha varit rött men som nu bara är svartfärgat av all ångest som spys ut.
Väl uppe på det sista trappsteget så ser du, egentligen, bara en enormt lång toalettkö.
Jaha. Man byter ut kö mot kö. Det är SÅ det fungerar.
Som om någon vill uträtta sina behov till låtar av det här stuket: Lorentz & M.Sakarias – Mayhem.
Du bestämmer dig för att skita i toaletten - inte bokstavligt. Du struntar bara i att gå. Eller stå.
Den pulserande discomusiken ger en huvudvärk som får dig att fundera på om du redan är bakfull och sedan frågar du dig själv hur mycket Extasy som förmodligen flödar i varenda kropp på dansgolvet.
Följdfrågan till det blir var du själv kan få tag på skiten för att härda ut.
Väl framme vid baren beställer du två öl och en sexa sprit. Ser ångestnotan och tänker sedan den glada tanken.
"Tur att jag redan är full".

Min helg var underbar. Så bitter är jag inte. Jag hade roligt. En stund.
Jag säger bara att jag hade kunnat stanna kvar på det första stället där man faktiskt fick röka inomhus och där musiken inte lät som en dålig genblandning av Lady Gaga och Per Gessle.
Allt mindre bra sägs dock föra med sig något bättre.
Jag undrar bara vilket det var den här gången.
Mina tankar på att börja knapra E eller bara det faktum att jag fick spendera mer tid med ett par riktigt trevliga kompisar?

Så nu vill ni alltså veta var jag var i helgen.
Jag säger prompt nej till att svara på den frågan.
Jag är emot smygreklam i alla dess former.
Men förfestandet på PC vid Domkyrkan var riktigt härligt.


Avslutningsvis så får ni ett par låtar som har gått på repeat i bilen samt på Spotify det senaste:
Bruce Springsteen – Hungry Heart och Lars Winnerbäck – Det är visst nån som är tillbaka - Alternative Version.


Tills nästa gång. Ha ett riktigt gott nytt år.



Kommentarer
Postat av: Yaxtery

Peter, Peter, Peter... Lika välskrivet och gripande varenda gång. Du räddade min kväll. :)

2010-04-07 @ 21:51:52

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0