Majblommor är djävulens påfund


Imorgon ska jag göra något radikalt. Jag vet inte vad. Men det känns bra.
Jag bokade tid för klippning hos frisören tidigare idag.
Det var också en av alla saker som bara händer - jag kommer säkerligen ångra mig senare. Det gör jag ju alltid.
Ambivalent, splittrad, tvådelad. You name it. En bild av mig är placerad bredvid samtliga av orden.

Det är ju de små sakerna som gör det säger man.
Funderar på om det är därifrån begreppet 'Storleken har ingen betydelse' härstammar från.
Nej. Nu blev det en väldigt låg nivå här.
Har du drömmar eller står du bara ut?
Står du ut med dina drömmar så ställer jag samma fråga fast omformulerad.
Står drömmarna ut med dig?
Och är tillväxt verkligen något som vi vill ska växa till?..


Jag måste lära mig att säga nej. För mitt eget bästa.
Det finns alltid en gräns, man når den någon gång.
Jag passerade den här fina och svårupptäckta gränsen nu i veckan.
Nej. Nej. Nej.
Vad var det egentligen som hände, vad gjorde att jag vacklade?
Jag ska berätta. Oroa er inte. Detta är ingen cliffhanger.
Det är ett återkommande fenomen. Något som inträffar varje år vid den här tidpunkten.
Lite som en psykiotisk och kaotisk babyboom.
Eller som en kafferast, ett återkommande event. Förmiddag. Eftermiddag. Eller mest hela tiden.
Jag hade solen i ögonen, hög musik ur bilens högtalare, solglasögon, glädje i sinnet och vindens rufs i håret.
Parkerar bilen utanför den lokala affären, stiger ur. Struntar i att låsa, som vanligt.
Som om det finns något av värde att stjäla i bilen, menar jag.
Mina CD-skivor är ändå bara fyllda med skit, har jag fått höra.
Vadå? Om de snor bilen? Äsch. Jag skulle ändå bara köpa en fanta.
Men innan jag nådde dit, då jag stod med fantan i min hand, betalad och klar, så inträffade det ofattbara.
Man ser dem på håll. Rufsigt hår, leende och oförstörda, icke ännu införstådda i livets misär, 120 centimeter höga och med neongröna väskor som ger en epilepsi om man kollar på dem för länge. Tur att jag hade glasögon.
Majblommeförsäljarna.
Jag går dit. Den här gången försöker jag inte göra ett halvlamt försök till att komma förbi oupptäckt.
Nej, den första gången ville jag faktiskt köpa en majblomma.
Check. Betalat och klart. Går vidare.
Problemet uppstod dock senare.
Då de glada liven hade gått hem. Alla förutom en.
Hon ser mig på håll. Jag försöker runda av henne, hon tar en genväg och plötsligt står hon framför mig.
"Vill du köpa majblommor?"
"Njae, alltså, jag köpte en förut.."
Så långt är allt bra. Ingen skada skedd. Mina slantar är i säkert, nåja, förvar. Mitt.
Och då drar den här tjejen till det jävligaste och mest manipulativa draget som finns.
"Nähä, okej.."
Samtidigt så ser hon sårad ut. Kollar ner i asfalten. Skrapar med foten i gruset. Hennes ögon möter mina igen.
Jag kan inte säga nej.
Jag köper, inte bara en, utan två till.
För en god sak. En god sak som jag i nuläget har glömt av.
Vissa kysser man för att de ska hålla käften. Men det fungerar inte riktigt på alla människor.
Det finns vissa kategorier som, åtminstone jag, aktar mig noga för att kyssa.

Jultidningar och majblommor.
Det hade varit så mycket lättare om det hade varit en vuxen människa, som i egen hög, eller låg, person  försökte pracka på mig alla dessa ting.
Men givetvis inte. De skickar ut barnen.
Hoppas att de har en hög veckopeng. Annars kan de ju bara skrapa med foten i gruset så löser det sig rätt bra.
Jag skulle inte använda termen 'habegär'. Jag skulle snarare säga 'vinningslystnad'.

Timbuktu – Det Löser Sej



Kommentarer
Postat av: C.

Din blogg har blivit min drog.

2010-04-19 @ 23:30:48
URL: http://everydayfaget.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0