We were blind, deaf and dumb


Jag blir ofta slagen.
Slagen av tankar som jag inte har tänkt innan.
Exempelvis, för mindre än fem minuter sedan, så kollade jag till min dagliga dos av tvätt som gick sina varv i torktumlaren.
Jag öppnar luckan och emot mig väller det ånga och den där tunga doften av fuktiga kläder letar sig in i varje sinnescell jag har.
Och nu har ändå tvätten gått i 20 minuter i torktumlaren - ändå är den nästan fuktigare än vad den var innan jag stoppade in kläderna i maskinen.
Så jag gjorde det enda rätta. Stängde luckan, låtsades som ingenting och lyssnade på John Fogerty – Have You Ever Seen The Rain?.

På tal om att låtsas som ingenting.
Vissa människor är oerhört duktiga på detta.
Jag ställer mig ofta till den sidan i många kategorier men det finns ändock ett par fack som jag inte riktigt har fastnat för, där det inte handlar om att stå ut i fem minuter mer än vad det handlar om att inte klara trycket alls.

Ungefär som en plågsam och utdragen fika med någon människa man träffar för första gången som inte alls var i närheten av de förväntningar som man hade från början.
Man hinner komma till kassan, beställa, få sin kaffe, sätta sig vid bordet för att sedan inse att man hellre hade varit ofikad vid just det här tillfället.
Och hur höga förväntningar har man egentligen på människor som man aldrig har träffat?
Ni kanske förstår hur illa det är.
Men jag snackar å andra sidan bara för mig själv.

Vi säger att den ovanstående parantesen var den första av flera situationer som jag, personligen, helst avstår ifrån.
Här kommer en annan grej.

Varför ska man hålla kvar vid något som har förändrats mer än vad man trodde var möjligt?
Jag bara frågar.
Är man ute att efter, den här relativt jävliga perioden, kunna stå där och kalla sig själv för 'martyr' för att man stod ut med den här outhärdliga situationen i ett osagt antal månader eller till och med år?
Det är inte kärlek längre när man bara är rädd för att släppa taget.
Det är inte vänskap längre när man sätter banala struntsaker framför personer som faktiskt finns på riktigt.
Jag vill egentligen fortsätta men jag känner bara att det blir mer svammel än vad det redan är i så fall, så, jag stannar där.

Detta är ett typexempel på saker man inte får säga då ingen vill ha ärlighet när de står och tittar på en perfekt ram.
Men borde inte själva bilden vara, om inte viktigare, så åtminstone minst lika viktig?
Har ni klagomål så hänvisar jag er, vänligen men bestämt, till min skräppost.

Jag är aldrig ensam.
Jag har mig själv.

Av en ren slump så snubblade jag över en riktigt härlig låt tidigare idag, ge den en chans.
Den skriker grillkvällar, vattenpipa och solnedgång.
Skaburbian Collective – Welcome





The way you move ain't fair

Lite tidigare idag satt jag i en skinnfåtölj och läste ett par moderiktiga tidningar.
Det var en sådan där stund av 'saker man gör som inte är det minsta givande men man fortsätter ändå'-hysteri.
Bläddrade mig fram mellan tapeter i alla möjliga olika sorters färger och mönster.
Förtegna tilltag blandades hejvilt med något som mer kunde liknas med mina egna teckningar från dagisperioden. Och då är jag, än idag, ingen bildkonstnär.
Medan jag sitter där och bevittnar hur hushållets nutida mode bara blir mer och mer skränigt för varje blad jag vänder så börjar jag tänka mig hur jag ska inreda mitt egna 'crib' när jag väl kommer att stå där med ett par nycklar för mycket på min knippa och aningen för många dagstidningsprenumerationer på halsen.

Kalla mig tråkig. Men jag gillar när det är stilrent, enkelt och distinkt på samma gång.
Gärna mjuka färger som gränsar av med något kraftfullt, idiotiskt, tilltag med en sprayburk på en fondvägg.
Möbler som går under samma systerkategori på IKEA, svarta bordsunderlägg med något knappt synligt mönster på, nej, det var inte min idé från början men det lät bra, kaffekoppar i vitt som har oregelbundna penseldrag i svart på sig, ett barskåp i svart, mattat glas och en skinnsoffa av modellen som bär samlingsnamnet, "Skönhet för ögat men ej för baken".
Släng in ett par billiga vinlådor, en inglasad balkong med södersol samt ett läckert högtalarsystem som ständigt basunerar ut låtar i stil med Backyard Babies – Abandon, The Calling – Wherever You Will Go, Rosanne Cash – September When It Comes och Magnus Uggla – Nu har pappa laddat bössan.
Den sista är kanske mer av en pinsam parantes för många av er men jag står kvar vid att Ugglan fortfarande hoar förbannat bra.

Vissa av er kanske vill komma förbi och dela ett par glas rödtjut till den dova basgången i musiken, röka cigaretter på den inglasade balkongen med södersol och sedan somna på ett golv i mitt kök.
'Och vakna med en känsla av praktförlust'.
Kliv på. Om det inte sitter lila tofsar på dörrhandtaget.
Och ni får gärna inte heller ha något emot sänglakan som har blivit vända på ungefär fyra gånger för mycket.

Tomas Andersson Wij.
En riktigt bra artist och songwriter.
Såg killen på Lorensbergsteatern här i stan igår och han sprängde mina förväntningar i småbitar.
Det var en riktigt bra spelning och här kommer ett smakprov:
Tomas Andersson Wij – Du skulle ha tagit det helt fel

För er som inte litar på mitt omdöme så kan ni ju klicka er vidare till:
http://www.gp.se/kulturnoje/musik/1.340599-tomas-andersson-wij-lorensberg.
Där får ni en relativt ljummen recension av en relativt skitnödig krönikör som lämnar mig med en enda fråga som ekar ödsligt i mitt huvud.
Var vi på samma spelning?

Nog om det. Nog om allt.
För när allt kommer omkring så kan jag också låtsas som ingenting.

Läste även om ett intressant affärsupplägg i samma tidning som jag läste saker i stil med "Mode är vår samhörighet med varandra".
Kontentan av det här var då att man kunde lämna in sin gamla stekpanna och få upp till trettio papp för den.
Ska jag vara ärlig så läste jag aldrig det finstilta så jag förstod inte innebörden till fullo, men jag har ju åtminstone två stekpannor som jag kan klara mig utan.
Den ena har till och med teflon samt en indikator i mitten som antar en mörkartad ton när den blir tillräckligt varm, tillräckligt varm för vad vet jag inte. Men det är bara detaljer.
Dags att casha in, kanske.


Filosofi skapad ur en halv flaska Smirnoff Ice

Det enda Kissie har som inte jag har är uselt vokabulär, oförmågan att förstå innebörden av meningsuppbyggnad, en IQ som är lägre än majoriteten av vår befolkning, herpes, dålig musiksmak och avsevärt större bröst.

Det verkar vara det där med brösten som hindrar mig alltså.


Nu skådar vi ljuset i tunneln

Luften doftar stigande värme, avgaser, asfalt, cigarettrök och vår.
Gatorna fylls av leende människor med tunnare jackor och entusiasmen smittar av sig likt en influensahärd i mitten av December samtidigt som vi påbörjar nedräkningen till grillkvällarna tillsammans med klirrande påsar i väl valda kulörer.


Det verkar som att vi överlevde den här vintern också.
För nu ser åtminstone jag ljuset i tunneln och inatt är det dags att vrida tillbaka tiden.
Det kan knappast bli mycket bättre än såhär i nuläget.

Detta blir ett relativt askort inlägg men man kan inte säga så mycket mer egentligen och jag har fått höra att ibland är det bäst att man håller käften.
Så nu sätter jag punkten för idag.
Ta hand om er så ses vi i sommarens dimma.

Dagens godaste goding avnjutes helst med en kall öl och en cigarett.
Men man tar vad man har till hand, så ni kan ta en kopp varm choklad och nikotinplåster istället.

Train – Hey, Soul Sister


Nåt som aldrig helt försvann


Jag vill kunna säga att jag tror på magi utan att någon säger åt mig att det inte finns.


Jag försov mig till livet idag

Allt oftare hör vi om unga som fastnar i drogmissbruk, som tar överdoser och som åker fast för olaga innehav.

Är detta verkligen så konstigt?

 

I stort sett varje dag så kommer vi som individer på något sätt i kontakt med droger.

Överdrift, säger du och kollar skeptiskt på mig.

Nej, svarar jag.
Kanske darrar jag en aning på rösten när jag säger det men det är nog endast för att jag ogillar konfrontationer vissa gånger.

Jag säger inte att varje medelsvensson, varje dag står och langar narkotika i något gathörn.
Verkligen inte.

Det är inte där jag drar parallellen.

Gränsen drar jag snarare vid musik, alla filmer och ett ständigt nyhetsflöde som dag efter dag proppar oss fulla med droginslag i olika kategorier.


Vi kan börja med medierapporteringen.

Det går inte en dag utan att det åtminstone är ett inslag i vår eter som rör ämnet.

Nyheterna är förvisso fakta – och man hör väldigt sällan något positivt om droger i våra nyhetssändningar.

 

Hand i hand med våra utsända korrespondenter, som har i uppdrag att rapportera om cannabismarknaden i Ryssland, vandrar den andra gruppen som är ytterligare en anledning till vår drogfascinering.

 

Alla förebilder.

Det kryllar av dem där ute.

Vi har artister, författare, filmstjärnor, stjärnkockar och fotbollsproffs.

Människor som vi ser upp till, som vi beundrar och avundas.

Personer som få av oss ’vanliga, dödliga’ skulle tacka nej till att få byta vardag med.

 

Nu tänker jag först och främst fokusera på artister och filmstjärnor då jag anser att dessa två kategorier är de som når störst målgrupp.

 

Luta er tillbaka och låt er sugas in i filmvärlden för ett par minuter. Sekunder kanske, om du läser snabbt.

 

Hur ofta har vi inte sett scener där snygga, lättklädda tjejer dansar utmanande i bakgrunden samtidigt som vi i förgrunden ser ett gäng unga, attraktiva och inflytelserika killar som till den pulserande musiken rullar ihop sedlar och lägger ut prydliga linor av kokain på ett glasbord?

Världsvant drar de sedan in dessa pulverhögar i sina näsborrar och sekunden senare är de Universums härskare, om än bara för en kväll.

 

Vi som betraktare ser ständigt detta glorifierande av drogerna och det kanske inte är så konstigt att man som ung, uppväxt i ett samhälle där det är viktigt att passa in men samtidigt så ska man göra allt rätt, faller för filmvärldens romantisering.

Detsamma gäller artistvärlden.

Väldigt många framgångsrika musiker sjunger om droger, hur de själva har suttit där med fler linor än en fiskare och att, visst, det kanske gick åt helvete till slut men innan dess var allt bara underbart.

 

Då ställer man sig frågan, hur står sig nyheterna med sin fakta emot underhållningsbranschens spännande och smått upphetsande bild av drogerna?

Förmodligen väldigt svagt.

När man ser och hör om underhållningsbranschens öppensinnade syn på narkotika samtidigt som världen skanderar ut att ”Allt fler ungdomar nyttjar droger” så kanske man undrar varför våra musikaliska och filmmässiga förebilder får fortsätta att lyfta fram droger på det här viset.

Borde man inte tvinga varje artist att sjunga om enbart pengar, brudar och snygga bilar och samtidigt regissera om varje scen i filmerna?
För vad är det för fel på strösocker egentligen?
Svaret för mig är självklart – Nej, det borde man inte göra.

Låt exempelvis musikerna få skriva om sina erfarenheter hur mycket de vill.
Däremot så borde vi kräva aningen mer av det sunda förnuftet ifrån oss själva.

 

Kortfattat, om vi har några som inte riktigt orkar läsa, så kan man nästan säga att ”faktamedia” är nejsägare och att underhållarna säger ja.

Jag tror även att vi behöver formulera om de faktasidor som rör narkotika om man vill nå målgruppen ”Ungdomar”.

Låt en före detta missbrukare få skriva om sina egna erfarenheter, svart på vitt, för det kommer med största sannolikhet slå mer skruv än om någon kostymnisse skriver fakta, rakt av.
Erfarenhet och fakta kan inte jämföras på det viset.

 

Avslutningsvis så vill jag även säga att det faktum att drognyttjandet kryper lägre ner i åldrarna och samtidigt brer ut sig som det gör kanske inte bara beror på bristande kunskap utan snarare om bristande respekt för substanserna.

När man sitter där med en ihoprullad sedel och pulverrester på bordet så slår tanken plötsligt en – det svider aldrig i näsan när det händer på filmduken.

Det kanske är då man inser att man kanske borde ha tagit glorifieringen med en nypa salt.

Finns det verkligen inget som heter ”En gång, aldrig mer”?


Det tror jag.

 

Till detta får ni en goding:

Eric Clapton – Cocaine


Visdomsord

Som barn satt jag ofta i badrumsfönstret och metade.
Lönlöst tyckte mamma, som trodde på någon slags mening med livet.

Om du äter upp mig ska jag hämta mina bröder

Man ska inte slänga kläder på människor.
Det har jag lärt mig nu, snart nitton år gammal.
Livet är rätt ironiskt ibland. Ändå.

Vad gör jag nuförtiden?
Låt mig berätta några små fragment ur min vardag.
Jag beslöt mig för att ha en vit månad. Det resulterade i en vit vecka.
Jag har rensat ut en hel del, både materiella ting och människor.
Sen för en vecka sedan så impulsköpte jag mig lycka.
Frågan är om det blev så mycket lycka i slutändan men jag är åtminstone en TV rikare.

Det här med teknik är lustigt. Man lägger ut tid och åtskilliga tusenlappar på att köpa någonting med Full-HD, 1080p och fan vet vad och sen så slutar det med att man står där, frustrerad, svettig och, nästan, förbannad för att man inte kan koppla in något så simpelt som en DVD-spelare.
Jag vet inte om TV var en så bra idé från början trots allt och tänk vad enkelt lyckan byttes ut mot frustration.

Frustration ja.
Som att dansa tryckare till disco och sedan släppa loss till balladerna.
Eller bara som att ligga bland sina egna lakan med främmande dofter.
Som om man någonsin hade varit ett par.

Slänger iväg några godingar också som kanske kan förgylla vinterns sista, outhärdliga dagar.

Laleh – Bjurö klubb
Kent – Kräm (så nära får ingen gå)
The Bravery – Time Won't Let Me Go
Radical Face – Welcome Home, Son

RSS 2.0