Jag försov mig till livet idag

Allt oftare hör vi om unga som fastnar i drogmissbruk, som tar överdoser och som åker fast för olaga innehav.

Är detta verkligen så konstigt?

 

I stort sett varje dag så kommer vi som individer på något sätt i kontakt med droger.

Överdrift, säger du och kollar skeptiskt på mig.

Nej, svarar jag.
Kanske darrar jag en aning på rösten när jag säger det men det är nog endast för att jag ogillar konfrontationer vissa gånger.

Jag säger inte att varje medelsvensson, varje dag står och langar narkotika i något gathörn.
Verkligen inte.

Det är inte där jag drar parallellen.

Gränsen drar jag snarare vid musik, alla filmer och ett ständigt nyhetsflöde som dag efter dag proppar oss fulla med droginslag i olika kategorier.


Vi kan börja med medierapporteringen.

Det går inte en dag utan att det åtminstone är ett inslag i vår eter som rör ämnet.

Nyheterna är förvisso fakta – och man hör väldigt sällan något positivt om droger i våra nyhetssändningar.

 

Hand i hand med våra utsända korrespondenter, som har i uppdrag att rapportera om cannabismarknaden i Ryssland, vandrar den andra gruppen som är ytterligare en anledning till vår drogfascinering.

 

Alla förebilder.

Det kryllar av dem där ute.

Vi har artister, författare, filmstjärnor, stjärnkockar och fotbollsproffs.

Människor som vi ser upp till, som vi beundrar och avundas.

Personer som få av oss ’vanliga, dödliga’ skulle tacka nej till att få byta vardag med.

 

Nu tänker jag först och främst fokusera på artister och filmstjärnor då jag anser att dessa två kategorier är de som når störst målgrupp.

 

Luta er tillbaka och låt er sugas in i filmvärlden för ett par minuter. Sekunder kanske, om du läser snabbt.

 

Hur ofta har vi inte sett scener där snygga, lättklädda tjejer dansar utmanande i bakgrunden samtidigt som vi i förgrunden ser ett gäng unga, attraktiva och inflytelserika killar som till den pulserande musiken rullar ihop sedlar och lägger ut prydliga linor av kokain på ett glasbord?

Världsvant drar de sedan in dessa pulverhögar i sina näsborrar och sekunden senare är de Universums härskare, om än bara för en kväll.

 

Vi som betraktare ser ständigt detta glorifierande av drogerna och det kanske inte är så konstigt att man som ung, uppväxt i ett samhälle där det är viktigt att passa in men samtidigt så ska man göra allt rätt, faller för filmvärldens romantisering.

Detsamma gäller artistvärlden.

Väldigt många framgångsrika musiker sjunger om droger, hur de själva har suttit där med fler linor än en fiskare och att, visst, det kanske gick åt helvete till slut men innan dess var allt bara underbart.

 

Då ställer man sig frågan, hur står sig nyheterna med sin fakta emot underhållningsbranschens spännande och smått upphetsande bild av drogerna?

Förmodligen väldigt svagt.

När man ser och hör om underhållningsbranschens öppensinnade syn på narkotika samtidigt som världen skanderar ut att ”Allt fler ungdomar nyttjar droger” så kanske man undrar varför våra musikaliska och filmmässiga förebilder får fortsätta att lyfta fram droger på det här viset.

Borde man inte tvinga varje artist att sjunga om enbart pengar, brudar och snygga bilar och samtidigt regissera om varje scen i filmerna?
För vad är det för fel på strösocker egentligen?
Svaret för mig är självklart – Nej, det borde man inte göra.

Låt exempelvis musikerna få skriva om sina erfarenheter hur mycket de vill.
Däremot så borde vi kräva aningen mer av det sunda förnuftet ifrån oss själva.

 

Kortfattat, om vi har några som inte riktigt orkar läsa, så kan man nästan säga att ”faktamedia” är nejsägare och att underhållarna säger ja.

Jag tror även att vi behöver formulera om de faktasidor som rör narkotika om man vill nå målgruppen ”Ungdomar”.

Låt en före detta missbrukare få skriva om sina egna erfarenheter, svart på vitt, för det kommer med största sannolikhet slå mer skruv än om någon kostymnisse skriver fakta, rakt av.
Erfarenhet och fakta kan inte jämföras på det viset.

 

Avslutningsvis så vill jag även säga att det faktum att drognyttjandet kryper lägre ner i åldrarna och samtidigt brer ut sig som det gör kanske inte bara beror på bristande kunskap utan snarare om bristande respekt för substanserna.

När man sitter där med en ihoprullad sedel och pulverrester på bordet så slår tanken plötsligt en – det svider aldrig i näsan när det händer på filmduken.

Det kanske är då man inser att man kanske borde ha tagit glorifieringen med en nypa salt.

Finns det verkligen inget som heter ”En gång, aldrig mer”?


Det tror jag.

 

Till detta får ni en goding:

Eric Clapton – Cocaine


Kommentarer
Postat av: nalex

SJUKT bra skrivet

2010-03-23 @ 23:52:46
URL: http://msvicious.blogg.se/
Postat av: tom samuelsson

haha jo, det är väl sant iochförsig! :D



- skitbra skrivet förresten, skönt att se en person som använder bloggverktyget till något vettigt!

2010-03-25 @ 20:43:36
URL: http://rentutsagt.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0