We were blind, deaf and dumb


Jag blir ofta slagen.
Slagen av tankar som jag inte har tänkt innan.
Exempelvis, för mindre än fem minuter sedan, så kollade jag till min dagliga dos av tvätt som gick sina varv i torktumlaren.
Jag öppnar luckan och emot mig väller det ånga och den där tunga doften av fuktiga kläder letar sig in i varje sinnescell jag har.
Och nu har ändå tvätten gått i 20 minuter i torktumlaren - ändå är den nästan fuktigare än vad den var innan jag stoppade in kläderna i maskinen.
Så jag gjorde det enda rätta. Stängde luckan, låtsades som ingenting och lyssnade på John Fogerty – Have You Ever Seen The Rain?.

På tal om att låtsas som ingenting.
Vissa människor är oerhört duktiga på detta.
Jag ställer mig ofta till den sidan i många kategorier men det finns ändock ett par fack som jag inte riktigt har fastnat för, där det inte handlar om att stå ut i fem minuter mer än vad det handlar om att inte klara trycket alls.

Ungefär som en plågsam och utdragen fika med någon människa man träffar för första gången som inte alls var i närheten av de förväntningar som man hade från början.
Man hinner komma till kassan, beställa, få sin kaffe, sätta sig vid bordet för att sedan inse att man hellre hade varit ofikad vid just det här tillfället.
Och hur höga förväntningar har man egentligen på människor som man aldrig har träffat?
Ni kanske förstår hur illa det är.
Men jag snackar å andra sidan bara för mig själv.

Vi säger att den ovanstående parantesen var den första av flera situationer som jag, personligen, helst avstår ifrån.
Här kommer en annan grej.

Varför ska man hålla kvar vid något som har förändrats mer än vad man trodde var möjligt?
Jag bara frågar.
Är man ute att efter, den här relativt jävliga perioden, kunna stå där och kalla sig själv för 'martyr' för att man stod ut med den här outhärdliga situationen i ett osagt antal månader eller till och med år?
Det är inte kärlek längre när man bara är rädd för att släppa taget.
Det är inte vänskap längre när man sätter banala struntsaker framför personer som faktiskt finns på riktigt.
Jag vill egentligen fortsätta men jag känner bara att det blir mer svammel än vad det redan är i så fall, så, jag stannar där.

Detta är ett typexempel på saker man inte får säga då ingen vill ha ärlighet när de står och tittar på en perfekt ram.
Men borde inte själva bilden vara, om inte viktigare, så åtminstone minst lika viktig?
Har ni klagomål så hänvisar jag er, vänligen men bestämt, till min skräppost.

Jag är aldrig ensam.
Jag har mig själv.

Av en ren slump så snubblade jag över en riktigt härlig låt tidigare idag, ge den en chans.
Den skriker grillkvällar, vattenpipa och solnedgång.
Skaburbian Collective – Welcome





Kommentarer
Postat av: tom samuelsson

Haha, men eller hur. Jag tycker det är kul att se hur bloggare som Kissie & underhuggare leker relationsexperter och predikar om att "det viktigaste är att vara sig själv" och så vidare, när de själva lagt tusentals kronor på plastikoperationer för att få ligga.

2010-04-02 @ 14:56:05
URL: http://rentutsagt.blogg.se/
Postat av: Han vars underbara röst du ville höra för ett tag sen ;)

Du är inte ensam,

Du har mig! <3

2010-04-05 @ 23:40:00
Postat av: nathalie :)

fint skrivet !

2010-04-06 @ 00:11:42
URL: http://nathaliiebergqviist.blogg.se/
Postat av: Jennyh ♡ svensk tjej på Malta

passa på att vinn ett armband i min blogg :) enda du behöver göra är att kommentera tävlingsinlägget att du vill vara med! kramar

2010-04-06 @ 00:21:00
URL: http://jennyh.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0