Lever på gamla meriter

När man inte tycker så mycket längre som jag inte gör. Då är det svårt att söka inspiration att skriva i en blogg som handlar om egentligen ingenting när man stirrar mot en vägg. Borde vända mig om, blicka utåt, över staden, över den vita snön som har bäddat in hela Åland i ett kyligt täcke som gör bara den kortaste period till en livsfarlig sejour genom förrädisk is som göms under lika förrädisk pulversnö.

Jag lämnade Göteborg till förmån för Sandefjord i Norge. Blev erfarenheter rikare, penningar fattigare, lärde mig att min vanliga krog-outfit bestående av ett vitt linne och svarta byxor fick mig att framstå som en "Wife-beater" vilket i sin tur förefaller sig ganska ironiskt då jag egentligen är lika manlig och macho som en förpackning hårborttagningsmedel.
Träffade personer som jag alltid kommer att minnas och samtidigt så hade jag hela min Norgevistelse något som drog mig därifrån. Något i form av kärlek. På Åland.
Efter ett tag så kände jag att det fick bära eller brista, att jag med största sannolikhet alltid skulle fundera på hur det faktiskt hade blivit om jag hade löpt hela linan ut om jag inte slog sak i saken.
Göteborg > Norge > Åland. Allt på ungefär två år.
Det brast. Jag vet inte om jag har lärt mig någonting. Men jag har även här blivit erfarenheter rikare. Och är säkrare i mig själv. Och i andra. Det är ett fint liv.
Och på Åland befinner jag mig fortfarande och lär väl göra det ett tag framöver.

Oavsett hur förälskad jag är i de berusande sommarnätterna som finns i Göteborg, hur mycket jag än älskar spårvagnarna, Näckrosdammen, Hagakyrkan, Vasastan, Jazzhuset och att Systembolaget finns i varenda gatuhörn likt Seven Eleven så har jag ändå lärt mig att älska Åland och allt vad det innebär. Även om Åland kanske inte är redo för mig. Riktigt ännu. Men vi lär oss, båda två.

Nog om mig. Jag älskar mitt meningslösa liv. På riktigt. Hur är ert liv?


RSS 2.0