Lever på gamla meriter

När man inte tycker så mycket längre som jag inte gör. Då är det svårt att söka inspiration att skriva i en blogg som handlar om egentligen ingenting när man stirrar mot en vägg. Borde vända mig om, blicka utåt, över staden, över den vita snön som har bäddat in hela Åland i ett kyligt täcke som gör bara den kortaste period till en livsfarlig sejour genom förrädisk is som göms under lika förrädisk pulversnö.

Jag lämnade Göteborg till förmån för Sandefjord i Norge. Blev erfarenheter rikare, penningar fattigare, lärde mig att min vanliga krog-outfit bestående av ett vitt linne och svarta byxor fick mig att framstå som en "Wife-beater" vilket i sin tur förefaller sig ganska ironiskt då jag egentligen är lika manlig och macho som en förpackning hårborttagningsmedel.
Träffade personer som jag alltid kommer att minnas och samtidigt så hade jag hela min Norgevistelse något som drog mig därifrån. Något i form av kärlek. På Åland.
Efter ett tag så kände jag att det fick bära eller brista, att jag med största sannolikhet alltid skulle fundera på hur det faktiskt hade blivit om jag hade löpt hela linan ut om jag inte slog sak i saken.
Göteborg > Norge > Åland. Allt på ungefär två år.
Det brast. Jag vet inte om jag har lärt mig någonting. Men jag har även här blivit erfarenheter rikare. Och är säkrare i mig själv. Och i andra. Det är ett fint liv.
Och på Åland befinner jag mig fortfarande och lär väl göra det ett tag framöver.

Oavsett hur förälskad jag är i de berusande sommarnätterna som finns i Göteborg, hur mycket jag än älskar spårvagnarna, Näckrosdammen, Hagakyrkan, Vasastan, Jazzhuset och att Systembolaget finns i varenda gatuhörn likt Seven Eleven så har jag ändå lärt mig att älska Åland och allt vad det innebär. Även om Åland kanske inte är redo för mig. Riktigt ännu. Men vi lär oss, båda två.

Nog om mig. Jag älskar mitt meningslösa liv. På riktigt. Hur är ert liv?


Vi andas något nytt

Fönstret står på glänt, ute hörs bara tystnaden och den svala men behagliga luften letar sig in i rummet där jag sitter.
I en ny soffa, i en ny stad, i ett nytt land.
Med bekanta dofter men samtidigt så mycket främmande.
Med en oviss framtid.
Ett nytt liv.

När jag tittar ut genom fönstret så ser jag en trång gata som är upplyst av gatlyktornas brandgula sken.
Det är vackert här och det är en underlig känsla som fyller mitt bröst just nu, just ikväll, just idag.
Vi är framme nu, jag och min vän. Samtidigt som resan knappt har tagit fart, luften berör knappt våra segel.
Men vi ger det tid, och snart, snart så kommer även vi att segla ut ur hamnen.
Han ligger där. Jag sitter här. Vi tänker nog samma sak båda två.
Ingen utav oss undrar hur det här kommer att gå, vi tror nog snarare att detta kommer att bli bra.
Det var i alla fall det våra blickar verkade säga när vi såg mot varandra tidigare ikväll när vi stod utanför en bar vid hamnen, i den här främmande staden.

På färjan hade jag tråkigt så jag sög i mig cigarett efter cigarett, och här uppe ska jag tydligen sluta röka och även börja träna igen. Ni kan lita på mig, det är inte jag som säger att det ska bli så.

Sommaren börjar lida mot sitt slut och nu plockar de ner uteserveringarna vi satt på.
Den tar alltid slut alldeles för fort, och även om många dagar försvinner i ett grått regnväder så kommer vi ändå att sitta där när hösten och vintern har tagit över våra sinnen och minnas alla soliga, härliga dagar då man var fri och lyckligare än någonsin.
Tack till alla er, ni vet vilka ni är.
Och du, sommaren, en utav mina bättre vänner, vi ses igen.


Och bara för att den passar in så bra ikväll och även för att jag aldrig har sett honom så bra på scen som jag gjorde den här sommaren:

Lars Winnerbäck – En tätort på en slätt

Tävlingar har bara förlorare




En ständig känsla av rastlöshet sluter sig runt mig likt en mussla runt den dyrbaraste av pärlor.
Jag vill nog egentligen inte göra något men samtidigt så känns det som om jag skulle behöva göra det.
Och då har jag ändå flängt runt mer eller mindre hela den här helgen.

Det var ju Valborg.
Ytterligare en utav alla helgdagar som det verkar som att man ska fira, även fast man inte riktigt fattar varför.
Jag läste på om detta nyss - om man nu kan kalla snabbskummning på Wikipedia för att läsa på.
Jag blev lite klokare. Men jag tänker låtsas att jag inte blev det och därför bara kalla den här "helgdagen" för ytterligare en i raden av det vi kallar för slentriansupande.

Efter Valborg så blev det lördag. Men det kändes som en söndag. Och kunde lika gärna ha varit onsdag.
Idag är det söndag men den känns, konstigt nog, inte alls som en lördag.
Det finns alltid något man kan ha ångest för.
Du skulle nog till och med kunna ha ångest för att du just inte har ångest.
Paradoxalt kan tyckas men vem orkar bry sig om det nu när oppositionen vill höja bensinskatten.



I mitt utkast på mobilen står det bland annat raderna 'Det välbekanta ljudet av nycklar som slår i asfalten'.
Det var väl tänkt att bli något men det verkar som om det kom av sig.
Som så mycket annat som också verkar göra just det.
Det är inte roligt att spela med någon som använder regler som bara passar den själv.
Ibland är det inte kul att spela alls.
I en tävling finns det bara förlorare ändå.


Ebba Grön – Die Mauer
Simon & Garfunkel – Mrs. Robinson
Manfred Mann – Do Wah Diddy Diddy
Joshua Radin – Closer


Som det förälskade paret på första parkett


Kan man checka ut om man aldrig ens checkade in?


Grafomaniska tendenser och en pajas på timlön


Som att få klaustrofobi och deltidsdyslexi.
När man råkat säga något som blir helt fel
för att nån missade det som kallas ironi.
Då inget är halvdant men ingen är hel.
Och man frågar sig själv om man lider av metromani.
Säg inte tack men gärna för all del.
Vissa hav är för djupa för att bottna i.
När blev även du aktör i ett helvetes skådespel?

När man inte kysser främlingar
Och därför har mängder av vänförfrågningar.
Vissa kallar det för dålig utsållning.
Jag säger bra framförhållning.

Dekadensmisär och obehagsbesvär.
Vissa har bara besvär med misär.
Jag har uppenbarligen besvär med mig själv.
Det är väl bara så det är.
Som så mycket annat.

Nu är jag trött på att rimma.
Har stått hela dagen och kommit på rim på konstiga ord.
Tyvärr så glömmer jag av dem lika fort som de uppkommer.
Eller så är det bara tur att jag glömmer dem.

Vissa gånger vill man att tiden ska gå långsamt.
Man önskar, bedjande, stanna här. Jag gillar läget.
Och andra gånger önskar man bara att den ska gå snabbt.
Skit i om man får gråa hår på köpet - låt den bara gå.

Att man ska ha så jävla svårt att bestämma sig för hur man vill ha det, va?

Moneybrother – Born Under A Bad Sign
Taken By Trees – Anna
Looptroop – Fort Europa

Tårgasagråt


Ett ständigt ordtrolleri.
En aldrig sinande ström av massmediehysteri.
Trött på aftonbladet och ett evigt hyckleri.

Jag läser ofta nyheter på Internet. Ofta som i flera gånger om dagen.
Så ofta att jag läser samma nyheter om och om igen så att de till slut inte ens är nyheter längre.
Jag börjar på Svenska Dagbladets hemsida.
När jag har skummat alternativt läst igenom deras huvudartiklar så strösurfar jag mig vidare till Djävulens journalistkår på Aftonbladet.
Man blir inte ens förvånad längre när man ser deras rubriker.
Det som förvånar mig är däremot att folk inte upphör att förvånas.
Majoriteten av vårat moderniserade samhälle borde väl vid det här laget ha insett att Aftonbladets anställda är ett gäng discobowlande, mediokra amfetaminjunkies?
Jag har förvisso insett dessa och ändock så sitter jag där, dag efter dag och känner hur hopplösheten trycker ner mina axlar mer och mer för varje gång.

Det som jag bra gärna skulle vilja ha reda på är dock hur de som tvingas skriva all den här skiten resonerar?
Om man inte tröttnade på Anna Anka redan, ungefär, första gången man såg henne så borde man väl åtminstone ha gjort det nu?
Och ändock har hon minst en rubrik i veckan.
Hennes storhetstid verkar dock vara över. Förut hade hon ju ett snitt på "fem artiklar för många".
Om dagen.
Hur kul kan de ha på personalfesterna egentligen?

Jag är så trött på prinsessan Madeleine och hennes pojkväns påstådda otrohetsaffärer.
Och det här kungliga bröllopet ska vi inte ens prata om.
Hur roligt liv har kungafamiljen? Ärligt talat.
Det verkar inte särskilt livat, om ni frågar mig.
Jag menar - Jonas har varit otrogen. Eller ja. Han är väl, ur ett juridiskt perspektiv, oskyldig tills motsatsen bevisas.
Sen så ska ju tydligen Molly Sandén uppträda på bröllopet.
Och som om det inte vore nog med tragik redan där så har någon låtit upprätta en digital timer som räknar ner dagarna, minuterna och sekunderna innan det är dags för bröllop.

Jag börjar bli mentalt sjuk och det är Aftonbladets fel.
"Men sluta surfa in på deras hemsida då. Det är inte svårare än så".
Det hade jag förvisso kunnat göra.
Men hur hade jag då kunnat vidarebefodra den här dyngan till er genom bloggen?
Och sen spelar det ingen roll om jag bestämmer mig för att påbörja total avhållsamhet emot just Aftonbladet då deras löpsedlar praktiskt taget syns överallt.
Ibland drömmer jag till och med mardrömmar om dem.
Då vaknar jag gråtandes.

Nästa gång jag sitter med Aftonbladet i handen så kommer jag ha pistolen skjutberedd bredvid.
För att skjuta genom tidningen.
Givetvis.


Plötsligt händer det.
Och ibland vill man att det ska vara någon annans hand.
Ibland är ibland mest hela tiden.
Ibland är det nästan inte alls.
Inget har något värde här, men allt har sitt pris.


Freddie Mercury – Living On My Own (Radio Mix)
Green Day – Macy's Day Parade
Liquido – Agree To Stay

Bygger en stege utav ord


Du är en liten pojke i för stora skor.
Du når inte ens ner till marken på din gamla cykel.
Man kan ta sig hela vägen upp. Det är bara att klättra.

Någon frågar "Hur är livet?"
Alla svarar att allt är bra.
Jag ska börja göra tvärtom.
"Nej, det är åt helvete".
"Jaha, varför?"
"Av samma anledning som alla andra svarar att det är bra. Man vill bara inte ta det".

Nej.
Nu ska jag ta tag i detta.

"Livet är som att knulla. Ibland går det och ibland går det inte".
- Man, 68 år.


Jens Lekman – Black Cab

Jag kom inte hit för trygghet - jag kom för mer än så


Man vill skriva så mycket.
Sätta ord på allt det här.
Som man inte vet vad det egentligen är.
Det som verkar så vackert i teorin.
Kanske borde man låta det vara just där.
För på pappret ser det bara förlöjligat ut.
Det är nog bättre i den praktiska praktiken.
Den där mellan fyra ögon och halvstängda dörrar.

Det känns som om att man borde veta.
Allt det där.
Som man tror, eller åtminstone säger, att man inte vet.

Känslan när man vet att man borde gå innan man gör något dumt.
Men man stannar kvar ändå.
Man kanske inte var så fel ute som man trodde från början.
Det är man sällan.


Oförstående, oförstådd.
Missförstånd och självmordsblond.
TV-spelskvällar och eviga bakfyllesmällar.
Lila-tofs-system och orakade ben.

Försökskanin eller ömhetsbevis.
Palindromsyndrom fast i en evighetstyfon.

Trist journalist blev feministaktivist.
Moralist som lider av tidsbrist.
Djurrättsaktivist som vill bli popartist.
Trängselavgift och giftermål.
Ekonomisk eller bara jävligt snål.

Rätt lätt och ändå ganska svårt.

I play it off but I'm dreamin of you

Vi lever inte i ett jämställt samhälle - det tror jag att de flesta av oss är relativt införstådda i.
Jag tänker inte skriva en mindre bok om ämnet, jag är för trött och för omotiverad för det.
Ska snart dra på en film och somna för att sedan kliva upp och jobba imorgon.
Det är uppenbarligen ingen som kommer att hålla mig vaken inatt.

I vilket fall.
Jag anser att män och kvinnor ska ha rätt till samma lön - om det nu inte är ett arbete som kräver, exempelvis, mer muskelmassa. Då kan männen gynnas. Om de nu är starkare än kvinnorna vill säga.
När jag tar studenten så kommer jag stå där, tillsammans med mina kvinnliga klasskamrater.
Vi har gått igenom exakt samma utbildning, gjort lika mycket skit och slitit ungefär lika hårt, förutsatt att vi kommer ut godkända. Vi utgår ifrån att vi gör det.
Med studentmössorna i högsta hugg och en viss mängd alkohol i blodomloppet så kommer vi att stå där, småfulla och glada.
Likvärdiga.
Fast ändå inte. Och nu syftar jag inte på att någon av oss kanske är aningen mer alkoholpåverkad än de andra.
Nej, för trots det faktum att vi har samma utbildning så har vi inte samma förutsättningar.
Jag, som man, kommer att tjäna ungefär 6% mer än dessa unga damer.
Jag tycker bara att det är fel. Sen vad ni tycker, det skiter jag i.

I vilket fall. När vi satt och förde den här diskussionen så slog en tanke mig.
Låt oss säga att där jag är timanställd nu, får en fast anställning och ett löneavtal som, givetvis, är anpassat efter den jag är nu för att vid ett senare skede utföra en könsbytesoperation.
Kommer min lön då att sänkas med 6 procentenheter?
Och i så fall, varför?
Ja, det är långsökt men det är ju inte omöjligt.
Jag säger inte att jag överväger att bli kvinna för att sedan stå där framför kamerorna och förklara varför jag bytte kön, men det kan ju hända någon annan.

Jag kanske borde pröva.
Något slags experiment som mest drabbar mig själv.

Idiotiska tankar och klockan slog precis 22:52.
Allt är precis som vanligt. Och ändå är det rätt ovanligt.

En vän skrev precis "Sch".
Jag rättade honom och förtydligade det faktum att man faktiskt säger "Schh" med två H.
Vad är fel på mig?

Marina And The Diamonds – Numb
Liquido – Narcotic (Radio Edit)
Weeping Willows – Touch Me




Mina tankar brukar somna med varann


Man står och bankar runt hundra kilo kött.
Det är då man ska tänka på saker som man hatar.
Men efter fyrtio kilo så finns det inte så mycket hat kvar.
Det är nog det som kallas för att tappa gnistan och sen är de resterande sextio kilona bara terapi.


Ikväll så ska vi leva livet.
Imorgon tar vi då.

Kings Of Convenience – I'd Rather Dance With You

Och jag som tyckte att jag var bitter..



Haha


För er som har problem med att läsa det finstilta så får ni länken här:

http://tjuvtittat.se/page/5/


SHIFT istället för CAPS

Grill


Det enda som hörs är en talande tystnad.
Ibland sitter man och bara kör låtar, en efter en, utan att bry sig om vad det är för låtar som hörs i bakgrunden.
Man är upptaget med sitt. På något sätt.
Men då och då händer det att man hajar till och börjar lyssna.
Musiken byts ut från att vara i bakgrunden till att plötsligt vara i förgrunden.
Detta var ett sådant tillfälle.

Enjoy.

Fleet Foxes – Mykonos

"The door slammed loud and rose up a cloud of dust on us.
Footsteps follow, down through the hollow sound, torn up".

Sen på jobbet så har jag hört en väldigt bra låt på radion ett par gånger.
Lika frustrerande varje gång då jag till och med skrev ner rader av den på mobilen för att sedan kunna söka upp den. Utan resultat, givetvis. Tack för långfingret, Gud.

Dock så verkar Djävulen tycka att jag skulle hitta låten - kanske sympatikänslor för det där med majblommorna.

http://www.myspace.com/martinekman
Klicka er fram till låten "Innan vi faller".

"Han bara kräver och kräver, kan han inte hålla käft?"
Ni vet vad som krävs.




Majblommor är djävulens påfund


Imorgon ska jag göra något radikalt. Jag vet inte vad. Men det känns bra.
Jag bokade tid för klippning hos frisören tidigare idag.
Det var också en av alla saker som bara händer - jag kommer säkerligen ångra mig senare. Det gör jag ju alltid.
Ambivalent, splittrad, tvådelad. You name it. En bild av mig är placerad bredvid samtliga av orden.

Det är ju de små sakerna som gör det säger man.
Funderar på om det är därifrån begreppet 'Storleken har ingen betydelse' härstammar från.
Nej. Nu blev det en väldigt låg nivå här.
Har du drömmar eller står du bara ut?
Står du ut med dina drömmar så ställer jag samma fråga fast omformulerad.
Står drömmarna ut med dig?
Och är tillväxt verkligen något som vi vill ska växa till?..


Jag måste lära mig att säga nej. För mitt eget bästa.
Det finns alltid en gräns, man når den någon gång.
Jag passerade den här fina och svårupptäckta gränsen nu i veckan.
Nej. Nej. Nej.
Vad var det egentligen som hände, vad gjorde att jag vacklade?
Jag ska berätta. Oroa er inte. Detta är ingen cliffhanger.
Det är ett återkommande fenomen. Något som inträffar varje år vid den här tidpunkten.
Lite som en psykiotisk och kaotisk babyboom.
Eller som en kafferast, ett återkommande event. Förmiddag. Eftermiddag. Eller mest hela tiden.
Jag hade solen i ögonen, hög musik ur bilens högtalare, solglasögon, glädje i sinnet och vindens rufs i håret.
Parkerar bilen utanför den lokala affären, stiger ur. Struntar i att låsa, som vanligt.
Som om det finns något av värde att stjäla i bilen, menar jag.
Mina CD-skivor är ändå bara fyllda med skit, har jag fått höra.
Vadå? Om de snor bilen? Äsch. Jag skulle ändå bara köpa en fanta.
Men innan jag nådde dit, då jag stod med fantan i min hand, betalad och klar, så inträffade det ofattbara.
Man ser dem på håll. Rufsigt hår, leende och oförstörda, icke ännu införstådda i livets misär, 120 centimeter höga och med neongröna väskor som ger en epilepsi om man kollar på dem för länge. Tur att jag hade glasögon.
Majblommeförsäljarna.
Jag går dit. Den här gången försöker jag inte göra ett halvlamt försök till att komma förbi oupptäckt.
Nej, den första gången ville jag faktiskt köpa en majblomma.
Check. Betalat och klart. Går vidare.
Problemet uppstod dock senare.
Då de glada liven hade gått hem. Alla förutom en.
Hon ser mig på håll. Jag försöker runda av henne, hon tar en genväg och plötsligt står hon framför mig.
"Vill du köpa majblommor?"
"Njae, alltså, jag köpte en förut.."
Så långt är allt bra. Ingen skada skedd. Mina slantar är i säkert, nåja, förvar. Mitt.
Och då drar den här tjejen till det jävligaste och mest manipulativa draget som finns.
"Nähä, okej.."
Samtidigt så ser hon sårad ut. Kollar ner i asfalten. Skrapar med foten i gruset. Hennes ögon möter mina igen.
Jag kan inte säga nej.
Jag köper, inte bara en, utan två till.
För en god sak. En god sak som jag i nuläget har glömt av.
Vissa kysser man för att de ska hålla käften. Men det fungerar inte riktigt på alla människor.
Det finns vissa kategorier som, åtminstone jag, aktar mig noga för att kyssa.

Jultidningar och majblommor.
Det hade varit så mycket lättare om det hade varit en vuxen människa, som i egen hög, eller låg, person  försökte pracka på mig alla dessa ting.
Men givetvis inte. De skickar ut barnen.
Hoppas att de har en hög veckopeng. Annars kan de ju bara skrapa med foten i gruset så löser det sig rätt bra.
Jag skulle inte använda termen 'habegär'. Jag skulle snarare säga 'vinningslystnad'.

Timbuktu – Det Löser Sej



Viskningar är vackra ord



Wilco – You And I
Tegan And Sara – Walking With A Ghost
Jonathan Johansson – En hand i himlen
Emil Jensen – Hör dåligt fattar trögt
Moneybrother – Just Another Summer
Markus Krunegård – Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp
Kid Harpoon – Stealing Cars
Lars Winnerbäck – Söndag 13.3.99
Matisyahu – King Without A Crown
Rosanne Cash – September When It Comes
Eminem – Without Me
P!nk – Ave Mary A - Main Version
Nirvana – Smells Like Teen Spirit
The White Stripes – Jolene (Live Under Blackpool Lights)
Lars Winnerbäck – Nånting större
Bruce Springsteen – Independence Day
Natasha Bedingfield – Unwritten
Fredrik Jonsson – Varandras vackra vägar
Tomas Andersson Wij – Blues från Sverige
Taken By Trees – Anna
Coldplay – The Scientist
Timbuktu – Det Löser Sej




Ursäktsretorik för att man inte är framgångsrik


Ibland måste man kasta sig ut för stupet även fast man är rädd för var man hamnar.
Eller rädd för att det ska göra ont.
Det gör förmodligen skitont.
Men vad bra. Nu har någon annan redan konstaterat det uppenbara faktumet att smärtan är given.
Då slipper ju ni pröva, menar jag.

För varför ska man testa saker? För att det finns en risk att man gör bort sig?
Det vill man ju inte. Tydligen.




Det första vårtecknet.  Nya solglasögon.



Om jag lever som jag lär?
Nej, jag lär som jag lever.
Lev först, lär sen, lev igen.
Det är inte något jag lär, jag säger det på känn.


Morfin- och koffeinkostym

Man står i kö.
Trängs bland människor som man helst inte vill beblanda sig med.
Man är på väg åt samma håll som dem, samtidigt som man egentligen bara vill erkänna färg och springa åt andra hållet.
Efter en stunds väntan är du inte enbart 150 kronor fattigare utan du har även tappat stoltheten någonstans mellan kravallstaketet och den omtalade garderobsavgiften som inte ens ingick i inträdet.
Du får nu reda på att du, tydligen, står med på någon slags lista.
Om man nu vill skryta med att man uppenbarligen har slutit någon slags pakt med djävulen, menar jag.
Jag har hört att om man inte minns något så räknas det inte.
Den här gången hoppas jag faktiskt att det stämmer.
Trängseln släpper inte.
Man armbågar sig uppåt längs tre, fyra trappor som är klädda med något slags tyg som skulle ha varit rött men som nu bara är svartfärgat av all ångest som spys ut.
Väl uppe på det sista trappsteget så ser du, egentligen, bara en enormt lång toalettkö.
Jaha. Man byter ut kö mot kö. Det är SÅ det fungerar.
Som om någon vill uträtta sina behov till låtar av det här stuket: Lorentz & M.Sakarias – Mayhem.
Du bestämmer dig för att skita i toaletten - inte bokstavligt. Du struntar bara i att gå. Eller stå.
Den pulserande discomusiken ger en huvudvärk som får dig att fundera på om du redan är bakfull och sedan frågar du dig själv hur mycket Extasy som förmodligen flödar i varenda kropp på dansgolvet.
Följdfrågan till det blir var du själv kan få tag på skiten för att härda ut.
Väl framme vid baren beställer du två öl och en sexa sprit. Ser ångestnotan och tänker sedan den glada tanken.
"Tur att jag redan är full".

Min helg var underbar. Så bitter är jag inte. Jag hade roligt. En stund.
Jag säger bara att jag hade kunnat stanna kvar på det första stället där man faktiskt fick röka inomhus och där musiken inte lät som en dålig genblandning av Lady Gaga och Per Gessle.
Allt mindre bra sägs dock föra med sig något bättre.
Jag undrar bara vilket det var den här gången.
Mina tankar på att börja knapra E eller bara det faktum att jag fick spendera mer tid med ett par riktigt trevliga kompisar?

Så nu vill ni alltså veta var jag var i helgen.
Jag säger prompt nej till att svara på den frågan.
Jag är emot smygreklam i alla dess former.
Men förfestandet på PC vid Domkyrkan var riktigt härligt.


Avslutningsvis så får ni ett par låtar som har gått på repeat i bilen samt på Spotify det senaste:
Bruce Springsteen – Hungry Heart och Lars Winnerbäck – Det är visst nån som är tillbaka - Alternative Version.


Tills nästa gång. Ha ett riktigt gott nytt år.



We were blind, deaf and dumb


Jag blir ofta slagen.
Slagen av tankar som jag inte har tänkt innan.
Exempelvis, för mindre än fem minuter sedan, så kollade jag till min dagliga dos av tvätt som gick sina varv i torktumlaren.
Jag öppnar luckan och emot mig väller det ånga och den där tunga doften av fuktiga kläder letar sig in i varje sinnescell jag har.
Och nu har ändå tvätten gått i 20 minuter i torktumlaren - ändå är den nästan fuktigare än vad den var innan jag stoppade in kläderna i maskinen.
Så jag gjorde det enda rätta. Stängde luckan, låtsades som ingenting och lyssnade på John Fogerty – Have You Ever Seen The Rain?.

På tal om att låtsas som ingenting.
Vissa människor är oerhört duktiga på detta.
Jag ställer mig ofta till den sidan i många kategorier men det finns ändock ett par fack som jag inte riktigt har fastnat för, där det inte handlar om att stå ut i fem minuter mer än vad det handlar om att inte klara trycket alls.

Ungefär som en plågsam och utdragen fika med någon människa man träffar för första gången som inte alls var i närheten av de förväntningar som man hade från början.
Man hinner komma till kassan, beställa, få sin kaffe, sätta sig vid bordet för att sedan inse att man hellre hade varit ofikad vid just det här tillfället.
Och hur höga förväntningar har man egentligen på människor som man aldrig har träffat?
Ni kanske förstår hur illa det är.
Men jag snackar å andra sidan bara för mig själv.

Vi säger att den ovanstående parantesen var den första av flera situationer som jag, personligen, helst avstår ifrån.
Här kommer en annan grej.

Varför ska man hålla kvar vid något som har förändrats mer än vad man trodde var möjligt?
Jag bara frågar.
Är man ute att efter, den här relativt jävliga perioden, kunna stå där och kalla sig själv för 'martyr' för att man stod ut med den här outhärdliga situationen i ett osagt antal månader eller till och med år?
Det är inte kärlek längre när man bara är rädd för att släppa taget.
Det är inte vänskap längre när man sätter banala struntsaker framför personer som faktiskt finns på riktigt.
Jag vill egentligen fortsätta men jag känner bara att det blir mer svammel än vad det redan är i så fall, så, jag stannar där.

Detta är ett typexempel på saker man inte får säga då ingen vill ha ärlighet när de står och tittar på en perfekt ram.
Men borde inte själva bilden vara, om inte viktigare, så åtminstone minst lika viktig?
Har ni klagomål så hänvisar jag er, vänligen men bestämt, till min skräppost.

Jag är aldrig ensam.
Jag har mig själv.

Av en ren slump så snubblade jag över en riktigt härlig låt tidigare idag, ge den en chans.
Den skriker grillkvällar, vattenpipa och solnedgång.
Skaburbian Collective – Welcome





The way you move ain't fair

Lite tidigare idag satt jag i en skinnfåtölj och läste ett par moderiktiga tidningar.
Det var en sådan där stund av 'saker man gör som inte är det minsta givande men man fortsätter ändå'-hysteri.
Bläddrade mig fram mellan tapeter i alla möjliga olika sorters färger och mönster.
Förtegna tilltag blandades hejvilt med något som mer kunde liknas med mina egna teckningar från dagisperioden. Och då är jag, än idag, ingen bildkonstnär.
Medan jag sitter där och bevittnar hur hushållets nutida mode bara blir mer och mer skränigt för varje blad jag vänder så börjar jag tänka mig hur jag ska inreda mitt egna 'crib' när jag väl kommer att stå där med ett par nycklar för mycket på min knippa och aningen för många dagstidningsprenumerationer på halsen.

Kalla mig tråkig. Men jag gillar när det är stilrent, enkelt och distinkt på samma gång.
Gärna mjuka färger som gränsar av med något kraftfullt, idiotiskt, tilltag med en sprayburk på en fondvägg.
Möbler som går under samma systerkategori på IKEA, svarta bordsunderlägg med något knappt synligt mönster på, nej, det var inte min idé från början men det lät bra, kaffekoppar i vitt som har oregelbundna penseldrag i svart på sig, ett barskåp i svart, mattat glas och en skinnsoffa av modellen som bär samlingsnamnet, "Skönhet för ögat men ej för baken".
Släng in ett par billiga vinlådor, en inglasad balkong med södersol samt ett läckert högtalarsystem som ständigt basunerar ut låtar i stil med Backyard Babies – Abandon, The Calling – Wherever You Will Go, Rosanne Cash – September When It Comes och Magnus Uggla – Nu har pappa laddat bössan.
Den sista är kanske mer av en pinsam parantes för många av er men jag står kvar vid att Ugglan fortfarande hoar förbannat bra.

Vissa av er kanske vill komma förbi och dela ett par glas rödtjut till den dova basgången i musiken, röka cigaretter på den inglasade balkongen med södersol och sedan somna på ett golv i mitt kök.
'Och vakna med en känsla av praktförlust'.
Kliv på. Om det inte sitter lila tofsar på dörrhandtaget.
Och ni får gärna inte heller ha något emot sänglakan som har blivit vända på ungefär fyra gånger för mycket.

Tomas Andersson Wij.
En riktigt bra artist och songwriter.
Såg killen på Lorensbergsteatern här i stan igår och han sprängde mina förväntningar i småbitar.
Det var en riktigt bra spelning och här kommer ett smakprov:
Tomas Andersson Wij – Du skulle ha tagit det helt fel

För er som inte litar på mitt omdöme så kan ni ju klicka er vidare till:
http://www.gp.se/kulturnoje/musik/1.340599-tomas-andersson-wij-lorensberg.
Där får ni en relativt ljummen recension av en relativt skitnödig krönikör som lämnar mig med en enda fråga som ekar ödsligt i mitt huvud.
Var vi på samma spelning?

Nog om det. Nog om allt.
För när allt kommer omkring så kan jag också låtsas som ingenting.

Läste även om ett intressant affärsupplägg i samma tidning som jag läste saker i stil med "Mode är vår samhörighet med varandra".
Kontentan av det här var då att man kunde lämna in sin gamla stekpanna och få upp till trettio papp för den.
Ska jag vara ärlig så läste jag aldrig det finstilta så jag förstod inte innebörden till fullo, men jag har ju åtminstone två stekpannor som jag kan klara mig utan.
Den ena har till och med teflon samt en indikator i mitten som antar en mörkartad ton när den blir tillräckligt varm, tillräckligt varm för vad vet jag inte. Men det är bara detaljer.
Dags att casha in, kanske.


Filosofi skapad ur en halv flaska Smirnoff Ice

Det enda Kissie har som inte jag har är uselt vokabulär, oförmågan att förstå innebörden av meningsuppbyggnad, en IQ som är lägre än majoriteten av vår befolkning, herpes, dålig musiksmak och avsevärt större bröst.

Det verkar vara det där med brösten som hindrar mig alltså.


Nu skådar vi ljuset i tunneln

Luften doftar stigande värme, avgaser, asfalt, cigarettrök och vår.
Gatorna fylls av leende människor med tunnare jackor och entusiasmen smittar av sig likt en influensahärd i mitten av December samtidigt som vi påbörjar nedräkningen till grillkvällarna tillsammans med klirrande påsar i väl valda kulörer.


Det verkar som att vi överlevde den här vintern också.
För nu ser åtminstone jag ljuset i tunneln och inatt är det dags att vrida tillbaka tiden.
Det kan knappast bli mycket bättre än såhär i nuläget.

Detta blir ett relativt askort inlägg men man kan inte säga så mycket mer egentligen och jag har fått höra att ibland är det bäst att man håller käften.
Så nu sätter jag punkten för idag.
Ta hand om er så ses vi i sommarens dimma.

Dagens godaste goding avnjutes helst med en kall öl och en cigarett.
Men man tar vad man har till hand, så ni kan ta en kopp varm choklad och nikotinplåster istället.

Train – Hey, Soul Sister


Tidigare inlägg
RSS 2.0